Idag stod det i GP att det varit demonstrationer mot utbyggnaden av vägar i Göteborg, i det här ärendet gällde det framförallt en ny älvförbindelse. Den intervjuade uttryckte att utbyggda vägar är ett okayande av biltrafik och snarare leder till mer biltrafik än att underlätta. Jag kan bara hålla med – och inte.

Med färre trafikstockningar KANSKE fler tar bilen. Det är är mycket kanske inbyggt i min åsikt här. Jag tror inte att de som åker buss idag väljer att ta bil istället. Däremot kan jag tänka mig att samåkandet minskar – att fler tar sin egen bil. Å andra sidan så ger mindre trafikstockningar mindre utsläpp, eller? Och om jag kör varje dag till jobbet istället för bara till och från affären två dagar i veckan kanske jag är i större behov av att byta ut den gamla bilen (mot en nyare som ger mindre utsläpp) och säkert mer motiverad att tänka miljösmart i samband med bilinköpet. Jag är inte särskilt miljömedveten själv… jag vet ganska mycket men jag ifrågasätter en hel del. Samtidigt så tänker jag att om bara lilla jag förändrar mina vanor så gör ju inte det någon skillnad på regnskogar och ozonskikt – det är ju inte mig det hänger på…

Har ju åkt kollektivt i höst en del på grund av att bilen varit på verkstad. Som jag också skrivit tidigare har jag ett arbete där jag inte kan komma för sent. Jag anser heller inte att jag ska åka hemifrån i så god tid att jag bör komma till jobbet 40 minuter för tidigt varje gång – ifall den senare bussförbindelsen inte fungerar. Jag tycker det är illa nog att om jag slutar jobba 11 så går ingen buss hemåt förrän 11.35.

De som demonstrerade idag uttryckte, enligt GP, att de tyckte att kollektivtrafiken istället skulle byggas ut så folk valde den framför bilåkande. En god tanke i sig men jag undrar om personen som uttryckte detta är speciellt insatt i Göteborgs trafiknät. Idag är bussarna till och från Hisingen ofta försenade pga trafikstockningarna på broar och i tunnlar. Ändå finns speciella bussfiler till dem numera. Att ta sig mellan Gamlestan och Hisingen med buss eller bil spelar ingen roll – oavsett vilket måste du åka en omväg eftersom förbindelse över älven saknas. Att bygga en ny tunnel – som tanken är, hade ju kunnat ge mycket bättre bussförbindelser i området. Om bussarna även ges företräde (t ex bussfiler) gör det att folk i större utsträckning kan tänka sig att åka buss för att det faktiskt går snabbare. En lösning (kollektivtrafiken) kan inte själv ersätta en annan (en ny tunnel). Däremot bör man planera om kollektivtrafiken i samband med en ny älvförbindelse.

Mitt i allt detta är det ju också så att en av de älvförbindelser som finns idag, Götaälvbron, lever på sådär 10-15 års övertid. Den börjar gå sönder, det finns inte så mycket att göra åt det och ingen vet hur länge den kommer vara körbar. Över denna bro passerar dagtid närmare 40 spårvagnsekipage i timmen och ännu fler bussar. Om/när bron ej är körbar längre – hur kommer då kollektivtrafiken fungera för dem som bor på ön och jobbar ilande eller tvärtom?

Själv både bor och jobbar jag på Hisingen men kollektivtrafiken är ju inte anpassad till mina arbetsförhållanden. Delvis beror väl det på att jag inte arbetar på någon stor arbetsplats som Volvo med väl utbyggd och specialanpassad kollektivtrafik, utan i en lantlig avkrok som bara råkar tillhöra Hisingen och Göteborg. Bussar två gånger i timmen dagtid. Om man ska åka kollektivt helgkvällar måste man ringa in det två timmar i förväg. Som jag skrivit tidigare, vad händer om jag missar den buss jag ringt efter pga att jag blir försenad från jobbet? Ska jag ringa efter en ny och vänta två timmar? Eller ska jag ta i med sådan marginal att jag garanterat hinner – ringa efter en buss som inte kommer förrän 45 minuter efter jag slutat, ifall att…

Jag har ju vid flera tillfällen fått gå en eller flera hållplatser och därmed blivit försenad, pga bussar som uteblivit eller vagnar som havererat. Trots allt har ju detta infallit på hösten när det varit ganska milt väder. Vintertid är det inte lika lätt att springa en hållplats för att hinna med anslutningsbuss.

Läste idag i GP även att spårvagnstrafiken här hos mig stod stilla under någon timme pga en polisinsats vid en gänguppgörelse i anslutning till en spårvagnshållplats. Hur hade det påverkat det mig ifall jag varit på väg till jobbet vid den tiden? Jag har svårt att tänka mig att Västtrafik ersätter enligt resegarantin när det är polisen som stoppat spårvagnstrafiken. Men jag kan/får inte komma en timme för sent till jobbet pga en gänguppgörelse. Det stod ingenting i GP om att bussar satts in på sträckan för att ersätta.

I ett sådant här fall fungerar heller inte Västtrafiks eminenta tidtabellsprogram: reseplaneraren, som väldigt många resenärer använder sig av i datorn eller på mobilen. Har själv försökt få den att ge mig en resväg som innefattade båt: älvsnabben. Men det var totalt omöjligt. Jämförelsevis kan sägas att för ca tio år sedan när man bad om reseplanering till och från Hisingen så var alltid älvsnabben inberäknad, oavsett var man påbörjade eller avslutade sin resa. Om jag stått på hållplatsen i eftermiddags när polisen stoppat trafiken förutsätter jag att trafikledningen underrättat om detta via högtalarsystemet. Enligt min erfarenhet är chansen att få information en av tio ungefär. Om jag då startat reseplaneraren i mobilen för att kolla upp alternativ resväg – vad hade hänt då? Jo, jag hade förmodligen blivit rekommenderad spårvagnen som kommer om tre minuter (den som blivit stoppad alltså). Jag erkänner att jag inte testat men jag tar för givet att jag inte kan välja bort spårvagn när jag ber om färdväg – lika lite som jag kunde välja sträcka som inkluderar båttur. Eftersom spårvagnarna idag prioriteras på samma sätt som älvsnabben för tio år sedan är frågan om jag på ett enkelt sätt ens kunnat få hjälp med hur jag skulle ta mig fram. MEd tanke på att de resvägar man tar fram med reseplaneraren endast innefattar fem minuters marginaler vid byten, hade jag garanterat missat snslutningsbussen till jobbet i alla fall.

Det har sista månaden skrivits om att fler funktionshindrade ska prova sig på att åka kollektivt, nu när det finns bussar och vagnar som man till och med kan ta sig på med rullstol. Förutsätter man att alla rullstolsburna har sjukpension eller menar man att de ska prova kollektivt resande vid fritidsresor? Det är så att rullstolsresenärer, och givetvis många andra med funktionshinder, kan bara åka från och till vissa angivna hållplatser och vid vissa tider.

Huset jag bor i är handikappanpassat i ganska stor utsträckning och min lägenhet är delvis anpassad. Jag hade ganska lätt kunnat ta mig till min spårvagnshållplats med rullstol. Men sen tar det stopp för upp till själva hållplatsen är det sisådär 20 trappsteg och det finns ingen alternativ väg.

I Tuve, dit jag vill flytta, går bara låggolvsbussar. Handikappsvänligt och bra. Alla hållplatser är också anpassade till detta. MEN Tuve består av massor av radhus, en del villor, några bostadsrättsföreningar samt ett område med hyrselägenheter. Inget av lägenhetsområdena, vare sig bostadsrätts-, eller hyrserätts-, har genomgående handikappsanpassade lägenheter. Att bosätta sig i en stadsdel där kollektivtrafiken är anpassad kräver således att du själv har råd att köpa, och anpassa din bostad.

Det positiva med Tuve är också att dessa bussar hade valt en annan väg om det varit bråk och poliser på en hållplats. Från min hållplats, eller rättare sagt en närliggande, går ibland bussar (bl a industribussar) men inte regelbundet. De stannar inte heller vid samma eller alla hållplatser som spårvagnen gör vilket gör att buss inte är ett alternativ när jag ska ta mig till jobbet. Mig veterligen ersätts spårvagnar av bussar bara vid planerade störningar, t ex spårarbeten, eller långvariga störningar som påverkar körbarheten på spåren, t ex nerrivna ledningar eller skadade spår. Dessa bussar går då sällan enligt tidtabell utan blir bara en nödlösning att ta sig fram utan tidsplanering. Och så länge spårvagnarna inte ersätts, är kollektivtrafik verkligen inget alternativ för att ta sig till mitt jobb!

 

Trodde jag skulle få ett par dagars lugn nu när mamma är hemma och får all hjälp hon kan få… men icke då… eller rättare sagt: ordinerad vila!

Har haft ont i halsen lite av o till nån vecka, men aldrig mer än 2 dagar i sträck. När jag vaknade igår eftermiddag efter att ha sovit middag upptäckte jag att rösten var borta! Eftersom halsen kändes lite svullen tog jag hostmedicin och panodil innan jag la mig för natten.

Vaknade halv sex i morse av att halsen gjorde fruktansvärt ont. Rösten hade heller inte återinfunnit sig under natten. Eftersom det var riktigt jobbigt att ligga och ens tänka på att somna om gick jag upp och tog panodil och resten i hostmedicinflaskan. (Det var bara 10 ml kvar). Satt sen i sängen och slösurfade eftersom halsen kändes bättre i sittande ställning.

Försökte lägga mig igen efter sju men konstaterade att halsen inte kändes ett dugg bättre. Jag fick hostattacker när jag la mig ner. och ett försök att lägga mig på sidan fick mig att konstatera att körtlarna på halsen var alldeles för ömma för att bli nertryckta i kudden under huvudets tyngd. Satt därför och halvsov tills vårdcentralen öppnade halv åtta.

Eftersom tidsbokningen inte hade några återbud idag blev jag kopplad till en sköterska som skulle bedöma mitt behov av akut-tid. Min läkare har en egen sköterska. Hon vet vem jag är på namnet och det krävs ganska lite för att jag ska få en tid av henne. Dessutom brukar jag kunna få en tid som passar, ifall det är så att jag jobbar och inte kan gå ifrån.

I morse fick jag prata med en sköterska som jag aldrig stött på förut. Med Kalle-Anka-röst kraxade jag fram mitt ärende. Att halsen gjorde så ont att jag hade svårt att svälja och att rösten ev skulle försvinna igen redan under vårt samtal. Hon rekommenderade varma drycker. Hon ansåg att jag haft besvären för kort tid för att en läkare skulle konsulteras. Hostmedicin fanns flera bra sorter på apoteket. Ifall jag misstänkte bakterier i halsen skulle jag koka vatten med ett par saltkorn i att gurgla halsen med. Panodil ansåg hon var ok om jag hade feber. Om besvären inte gått över till veckoslutet kunde jag ju söka läkare.

Jag ifrågasatte det där med läkare och veckoslut. Vårdcentralen har inte helgöppet! Dessutom är det bara en gång av tio som man lyckas komma fram på telefontiden. Chansen att det dessutom finns läkartider är minimal. (Hon hade ju inte nämnt att akut-tiderna var slut för idag och det brukar de annars vara väldigt snabba att meddela.)

Nu rekommenderade systern att dricka honungsvatten, förutsatt att jag inte var diabetiker. Nu är det ju så att besvärliga jag  INTE TYCKER OM  sött… det kommer upp fortare än det slank ner! Jag frågade henne hur jag skulle kunna jobba och hon upplyste mig om rätten att sjukskriva sig utan läkarintyg en vecka.

Om jag har kunskapsluckor eller behöver råd om medicinska problem så ringer jag sjukvårdsupplysningen eller tar det med min läkare i samband med ett läkarbesök. Ev bokar jag ett läkarbesök när de har tid. Jag ringer inte min vårdcentral för att fråga sjuksköterskan där om husmorstips!!! Gör alla andra det, eller? Och brukar man ringa med en röst som knappt håller för att få veta att varma drycker lindrar???

Jag har inte bott i en grotta i Alaska hela mitt liv. Jag är 33 år och har tillräckligt med egen livserfarenhet för att faktiskt veta det och jag kan räkna ut själv vart man ringer i olika ärenden. Och eftersom jag inte har några större fel i min skalle skulle jag aldrig komma på tanken att dividera honungsvatten och saltlösning när på telefon när jag inser att rösten knappt håller för att göra en sjukanmälan till jobbet.

På hemsidan upplyser kliniken om att man ska vända sig till sjukvårdsupplysningen med allmänna frågor och till kliniken i patientspecifika ärenden, ifall man är listad där. Personen i tidsbokningen, som jag talade med tidigare, hänvisade ju mig till sköterskan för att hon inte hade några tider att ge ut. Hon skickade ju vidare till denna sköterskan för att det är hon som håller i akut-tiderna.

Om hon i tidsbokningen tyckt att jag bara behövde lite tips hade hon väl hänvisat till sjukvårdsrådgivningen, eller? Det brukar de i alla fall göra när de vet att det inte finns akut-tider och/eller om man ringer för något mindre allvarligt eller mindre brådskande.

Hon, sköterskan med husmorskunskapen, tyckte i alla fall att jag kunde försöka jobba denna veckan, eller stanna hemma, och jag skulle säkert må mycket bättre efter att ha vilat i helgen. Men jag jobbar ju hela helgen!!! Måste alla alltid förutsätta att man jobbar åtta till fem, måndag till fredag??? Jag blir så trött på det…

Om jag sjukskriver mig idag och är sjukskriven helgen och fortfarande inte är bättre, så har jag bara måndag och tisdag på mig att lyckas få ett läkarintyg. Jag vet dessutom av erfarenhet att min läkare aldrig har akuttider på måndagar, men det nämnde jag inte att jag visste.

Sedan den förste oktober, ca 35 dagar sedan, ska alla i Västra Götaland lista sig hos en vårdcentral – göra ett aktivt val av primärvård. Jag har givetvis listat mig hos min läkare som jag gått hos i tio år. För varje listad patient får vårdcentralen en viss summa pengar av landstinget i regionen. I samband med listningen fördubblades antalet vårdcentraler i Göteborg. Massor av reklamutskick gjordes, man slogs om att få så många patienter listade som möjligt. Självklart, eftersom varje listad patient gav klirr i kassan vare sig de var friska eller sjuka.

Det positiva, enligt min mening, med detta är att detta även ökade tillgängligheten. För ett halvår sedan var akutmottagningarna på våra tre sjukhus överbelastade med små-åkommor som öroninflammationer och skärsår, eftersom vårdcentralerna inte hade lediga tider på minst två månader och det bara fanns en jourvårdcentral.

Från och med första oktober har, i princip alla, vårdcentraler kvällsöppet och de flesta har någon slags verksamhet för akutfall; öppen mottagning eller  löfte om akut-tider. De som inte själva har helgöppet har samarbete med någon annan mottagning som har det.

De flesta har även, i sina reklamutskick, lovat att det ska finnas tillräckligt med läkare. Ju fler patienter man får listade, ju fler läkare anställer man. Besök hos vårdcentralen man är listad hos kostar 100 kr upp till högkostnadsskyddet, men det är fritt fram att söka vård på alla andra vårdcentraler för 200 kr.

MEN, valet man gjort är inte ristat i sten!!! Man kan när som helst ändra sitt val av vårdcentral. Man behöver inte ens vänta ett år.

I och med att listningen började insåg man att det blev en snedfördelning. En del vårdcentraler skulle ev få stänga innan de ens hunnit öppna pga att för få listat sig där. Men man sa även att man skulle ge det lite tid. Ytterst få personer gjorde ett aktivt val av vårdcentral och blev därmed automatiskt listade i närheten av bostaden. Man förutsatte att en del skulle ändra sitt val i efterhand och att fördelningen av patienter på sikt skulle bli bättre.

Det har självklart skrivits en hel del i pressen kring detta. Tidigare, när det fanns för få ställen och tider att söka vård hette det att det berodde på läkarbrist. Nu verkar det ju finnas överskott på läkare över en natt. Dels kan man öka tillgängligheten tidsmässigt, dels finns det jus å mycket mottagningar att det inte finns patienter nog för att de ska gå runt?!?

Om jag ska försöka hålla tråden så får jag återgå till mitt samtal med sjuksystern som höll i akut-tiderna hos min läkare i morse. Genom att inte ge mig en tid, när jag anser att jag är berättigad till det, bibehålls ju inte min positiva syn på den mottagningen till fullo. Nu har jag i och för sig gått där i tio år och därmed krävs mer än så för att rubba mitt förtroende. Hade jag varit ny patient från och med listningen i oktober hade jag däremot begrundat mitt val.

I min journal kan ju sköterskan se att jag inte ringer om akut-tider särskilt ofta och att läkaren verkligen bekräftat att jag varit sjuk, eller på annat sätt haft behov av att träffa läkare, de få gånger jag fått akut-tider. Tycker sköterskan att de har för många listade patienter?

Jag kan faktiskt inte hålla med. För ett år sedan kunde man få vänta en till två månader på en ”vanlig” läkartid, om man gick via tidsbokningen.  Då tyckte jag de var lite överbelastade. Det är en privat vårdcentral och jag har väl ibland tänkt att de verkat har tagit in fler patienter än vad jag tycker är rimligt för att man ska få vård inom överskådlig tid.  Visst, man kan inte veta i förväg hur ofta folk kommer vara sjuka, men med alltfler bokade besök borde man väl anställa mer personal för att tillfredsställa behovet? Det borde man väl ha råd med? Mottagningen får ju faktiskt betalt av landstinget per patientbesök via patientavgiften…

Sedan i somras har de på mottagningens tidsbokning bett om ursäkt för att man får vänta 15 -20 dagar. Att jag har lättare att få besökstider hos min läkare ser jag som ett stort plus och gör att jag vill ha kvar henne som min läkare. Med mina oregelbundna arbetstider är det extra viktigt.

Jag vet sällan helt säkert hur jag arbetar två månader i förväg. Detta har flera gånger resulterat i att jag fått boka om tider, vilket har medfört extra samtal för att läkaren varit tvungen att förnya recept på telefon. Den nya tiden jag fått har legat flera månader fram i tiden och ibland har det känts som en lång följetong innan jag ens kommit dit.

Eftersom jag har ett par mediciner som med jämna mellanrum behöver justeras lite, efter provtagning, har mina uteblivna besök resulterat i att medicindosen inte stämt och jag har till och med varit tvungen att be om en akut-tid pga det. Med dagens två-veckors väntetider behöver det inte upprepas.

Eftersom jag den sista tiden inte uteblivit från några planerade läkarbesök har jag heller inte behövt några akut-tider pga det. För att återigen göra ett försök att återgå till den röda tråden så undrar jag om sköterskan jag pratade med inte är rädd om sitt jobb? Om man inte upplever att man blir tagen på allvar finns väl risken att man listar sig någon annan stans.

Jag har två vänner som berättat om liknande telefonsamtal, dock på andra mottagningar. De har blivit så paffa att de inte kommit sig för med att opponera sig i telefon, de har tänkt att sköterskan i andra ändan är professionell och vet bäst. Efteråt har de ifrågasatt varför de inte ifrågasatte vare sig råden eller bemötandet. De har ändå skuldbelagt sig själv i första hand och därmed gett den aktuella mottagningen ytterligare en chans. När samma bemötande upprepat sig  har de dock protesterat mot behandlingen.

I det ena fallet bytte hela den aktuella familjen vårdcentral och vägrar uppsöka den ursprungliga mottagningen ens för mindre eller akuta åkommor. De väntar hellre ett par veckor på en tid någon annan stans eller spenderar en hel dag i kö på akuten. De berättar för alla i grannskapet hur de anser sig ha blivit bemötta på den lokala vårdcentralen.

I det andra fallet gav vårdcentralen, via telefon, rådet att avvakta. Personen i fråga skjutsades av en närstående till akuten på sjukhuset direkt efter samtalet. Hon blev inlagd i flera dagar och sjukhuset sa att hon kommit in i sista sekunden.

När vårdcentralen senare blev informerad om händelsens omfattning , efter hennes hemkomst, (bara informerad, någon anmälan gjordes aldrig) bad de om ursäkt.

Personen i fråga får nu alltid träffa samma läkare (så var det inte innan) och de försöker alltid fixa akut-tider ifall hon ringer. Ibland har hon blivit tillfrågad ifall hon kan tänka sig att komma till vårdcentralen och sitta och vänta så läkaren snabbt kan ta henne mellan två patienter ifall något besök går snabbare än planerat eller någon patient är sen. Då kan de dessutom hålla ett öga på henne så hon inte blir sämre  medan hon väntar och hon slipper åka till akuten… Jag hade då inte gett den vårdinrättningen en tredje chans….

Åter till mitt telefonsamtal. Sjuksystern började nu fråga ut mig om mina symtom. Men inte på det sätt jag är van vid, typ; ”vilka andra symtom har du?”, ”har du feber?” etc. Hon frågade istället om jag har ont i kroppen, om jag känner mig matt eller trött, om jag har allmän sjukdomskänsla i kroppen, om det halsonda kommit plötsligt, om jag har ont i bröstet eller svårt att andas och om jag haft en snabbt stigande feber.

Jag antar att hon försökte ställa svininfluensadiagnos per telefon. Men min tidigare irritation gentemot (i mina ögon) okänsliga inkompetenta  sköterskor steg snabbt igen. Sådana har jag fått nog av senaste veckan! När jag förklarade att jag hade ont i halsen men framförallt inte hade någon röst, samt att jag saknade feber sa hon helt plötsligt att jag kunde få träffa min läkare efter elva. Får de som är ALLVARLIGT sjuka i influensa inte träffa läkare, eller?

Åkte till jobbet vid halv nio i alla fall. Det var bara personalmöte idag. Dessutom skulle jag gå tidigare eftersom jag hade en läkartid. Mina kollegor hade i alla fall väldigt roligt åt kalle-anka rösten och ingen verkade minsta bekymrad för att jag skulle smittas med någonting. Förutom att rösten inte höll kände jag mig riktigt pigg, hade dock svårt att äta av fikat eller att ens dricka kaffe. Började känna mig lite egoistisk som snott en akut-tid pga det här.

Kom tio minuter för tidigt till läkaren. Hon såg mig och skickade mig att ta prover i väntan på min tur. När jag efter provtagningarna satt och väntade i väntrummet konstaterade jag att panodilen höll på att gå ur kroppen. Huvudet kändes några nummer för litet och det kändes som om ögonen sjönk in i sina hålor bakom svullna ömmande bihålor. Efter bara ett par minuter var jag så svettig att jag fick torka mig i pannan – trots att jag småfrusit hela dagen. Kanske lite feber trots allt?

Läkaren konstaterade i alla fall att jag inte hade någon allvarlig halsinfektion och sänkan var ok. Jag hade dock röda stämband och ,som jag själv konstaterat, ömma bihålor och körtlar. Jag fick medicin för att undvika en allvarligare inflammation.

Jag har jobbiga bihålor. De ömmar långt före första snorloskan vid varje förkylning. Dock är jag inte förkyld särskilt ofta och det är ytterst sällan jag orkar ta mig i kragen och gå till läkaren och beklaga mig över bihålorna… så jag äter inte antibiotika ofta.

Den antibiotikan jag fick idag, en av få sorter som jag tål, skulle även häva en ev begynnande inflammation i halsen/på stämbanden sa min läkare.

Vidare ordinerades jag även en speciell nässpray för bihålorna och en stor flaska stark hostmedicin. Panodil skulle jag fortsätta ta. Läkaren rekommenderade även att jag skulle stanna hemma från jobbet i två-tre dagar. När jag berättade att jag är schemaledig ända till fredag eftermiddag log hon och sa att jag hade tur som skulle slippa sjukskriva mig den här gången.

Summa sumarum: jag som hoppats få ett par dagar föräldrafritt så jag hinner i kapp med mitt eget liv, men framförallt får vila upp mig utan krav och måsten, fick det. Till och med ordinerat av läkare. Dock undrar jag om jag kommer att orka få gjort så mycket här hemma som jag hade tänkt och hoppats.

När jag kom hem för några timmar sedan tog jag mina mediciner och kröp ner i sängen med datorn. Här kommer jag tillbringa resten av dagen idag. Surfa en stund, sova en stund. Ev påbörja en bok… Någon tvättid har jag inte orkat titta efter. Jag hoppas att närmare ett dygn i sängen ska göra susen, så kanske jag kan göra ett snabbt, men ordentligt, ryck imorgon. Blir jag riktigt utvilad kanske jag även kan hinna lite innan jobbet på fredag.

En sak är i alla fall säker. Jag ska ha tid att ta igen lite skrivande här!

Till alla killar vill jag bara säga: Jag VET hur det är att ha en riktig förkylning. F-N vad ynklig man känner sig. Med barnafödande vet man iaf att smärtan är över när barnet kommit. Dessutom är det befogat med all tänkbar smärtlindring. Mot förkylning finns ingen bot. Det är bara att uthärda. Man vet dessutom inte hur länge den kommer sitta i. Symtomlindring finns visserligen, men den hjälper ju bara kortare stunder.

Ska man föda barn vet man det dessutom i förväg, och i de flesta fall är situationen självförvållad. En förkylning vet man aldrig när den bryter ut eller vilka symtom man får och som behöver lindras. Det är inte säkert att man får hjälp av expertis. Är man dessutom singel måste man dessutom samtidigt sköta all service själv! Föder barn gör man inte i ensamhet – vare sig man är singel eller ej!

Jag har många gånger undrat hur det kommer sig att en så gammal och simpel sak som förkylning inte kan förebyggas genom vaccination. Det borde ju utrotas! Det kan väl inte föra något gott med sig?!? HIV är de på gång att kunna vaccinera och AIDS har de effektiva mediciner mot, men inte förkylningar?

Å andra sidan är frågan hur mycket läkemedelsindustrin tjänar på förkylningar. Om alla människor fick en vaccination i småbarnsåren så handlar det om en engångskostnad per människa. Ev någon påfyllnadsvaccination vart tionde år som vissa andra vaccinationer kräver.

Läkemedelsindustrin skulle nog kunna ta rejält betalt för en förkylningsvaccination. Även om förkylningar egentligen inte är helt outhärdliga och eftersom de inte är dödliga så är ju vaccinationer inte nödvändiga. Men jag tror att de flesta hade valt att ta det ändå, om möjligheten fanns. Även om man fick betala själv.

Jämförelsevis undrar jag hur mycket de tjänar på alla symtomlindrare man använder när man är förkyld. När jag växte upp fanns näsdroppar på flaska eller näsdroppar i engångspipetter. Idag finns en uppsjö av olika märken med sprayer,droppar och mediciner. Ett antal olika värktabletter eller inflammationsdämpare med olika specifika egenskaper.

Förr fanns ett par sorters ”vanlig” hostmedicin; receptfri och den läkaren skrev ut om man var riktigt sjuk. Nu är till och med hostmedicinerna specialiserade; en lindrar ömma halsar, en är slemlösande, en är hostdämpande osv.

Idag finns även massor av andra symtomlindrare; speciella drycker,  sugtabletter, värme-/ kylbehandlingar, massor av mediciner; piller och vätskor för specifika symtom. Dessutom finns allting med ett flertal olika smaktillsatser och av flera konkurrerande likvärdiga tillverkare.

Det positiva, tycker jag, är att det kommer mer och mer ”naturliga” produkter. Nässpray med bara saltlösning, produkter utan konserveringsmedel, tabletter med naturliga smaktillsatser istället för kemiska.

Det är ju säkert bättre med en medicin för en specifik åkomma än en som fixar alla på en gång. De mer specifika är säkert inte lika starka och risken att bakterierna blir resistenta borde minska. Samtidigt måste detta med förkylningar egentligen vara med lönsamt för läkemedelsindustrin än dyra AIDS-mediciner eller cancer-behandlingar, eller?

Förr kunde man i sitt husapotek ha näsdroppar, någon hostmedicin samt alvedon, så var man rustad. Idag måste man först bli sjuk för att veta vilken utrustning man ska skaffa hem.

När förkylningen väl är över kan man lika gärna kassera resterna. Vissa saker har kort hållbarhet, andra håller bara kort efter de är öppnade. Återigen andra åldras på olika sätt; sugtabletter t ex torkar.  Och även om de håller; vad är det som säger att nästa förkylning har samma symtom och behöver samma mediciner?

Oavsett hållbarhet är man med största sannolikhet tvungen att införskaffa nya saker från apoteket i alla fall.

Hur många smittar man på väg till apoteket och på apoteket? Hur mycket tjänar inte tillverkarna på detta; hur många ytterligare kunder skaffar varje kund?

Och slutligen tillbaka till ursprungsfrågan: skulle det ens vara lönsamt för läkemedelsforskare och läkemedelstillverkare att ta fram ett vaccin mot förkylning? Om svaret är nej så är jag rätt säker på att det redan finns…!!! Det är väl bara så att man låter bli att tillverka det och lansera det av egoistiska ekonomiska skäl.

Har inte hunnit skriva på ett tag… Med en förälder på sjukhus, en som behöver all hjälp o en syster som oxå behöver hjälp har all tid jag haft i hemmet gått åt till telefonsamtal och sömn. Nu hoppas jag på lite förändringar iaf!!! Ser fram emot det skulle man kunna säga.

En summering av sista veckans sjukhuskontakter ser ut som följer:

Mamma komm hem idag o sjukhuset hade lovat att allt skulle vara fixat (efter en veckas o flera timmars telefonsamtal från mig). Men men…… man kan ju inte begära så mkt av den allmänna sjukvården….

En vårdplanering gjordes för 2 veckor sedan. En sådan ska göras i såpass tid att div vårdinstanser; hemsjukvård, hemtjänst mfl har fem dagar på sig att sätta igång insatserna. Torsdag förra veckan skulle mor skickats hem, tills hennes hemska dotter (läs mig) undrade om alla insatser var på G.

Fredag samma visa. Hemresa utlovades. Mor satt påklädd och väntade tills odågan till dotter undrade en så simpel sak som hur de tänkt hon skulle ta sig hem… Efter många om och men bad man från sjukhusets sida om ursäkt för strulet och för att de inte kunde låta henne komma hem till helgen – nu skulle det inte bli förrän måndag (läs idag). Jag försökte förklara att jag inte vill höra ursäkten om ytterligare en helg på sjukhus – den vill nog mamma höra. Likaså en ursäkt för velandet. Jag för min del bryr mig inte hur länge det dröjer – bara det fungerar klockrent när hon kommer hem.

I morse – veckans enda sovmorgon – började telefonen ringa någon gång efter åtta. Sedan pratade jag i telefon non-stop tills jag började jobba kl 15. Allt skulle ju vara fixat till måndag?!? Eller?!?

- Mat? Finns inte det i hemmet efter 8 veckors sjukhusvistelse??? Ojdå… Ja men finns det inga anhöriga som på en timmes varsel kan handla då? Nähe? Ja, men då får mor isf stanna en vecka till på sjukhuset om de anhöriga inte kan ställa upp en endaste gång.

Förutsätter man från sjukhusets sida att alla anhöriga är arbetslösa eller friska sjukskrivna eller? Att tre av tre syskon är förvärvsarbetande varav två på schema är uppenbarligen otänkbart. Att dessutom ha jobb där man inte kan ta ledigt med en timmes varsel var visst något de inte trodde på heller. Jag undrade lite syrligt om det var därför vården på SU var så oorganiserad för att de anställda stack hem så snart en anhörig viftade lite med ett finger…om det var därför det var så många inblandade i denna soppa. Jag fick faktiskt inte ens en fnysning till svar.

Jag fortsatte med att meddela att jag aldrig skulle lämna mina skyddslingar i sticket eftersom jag jobbar med människor eftersom jag bryr mig om dem. Jag frågade sedan om det var ok att jag kom upp på avdelningen och inkasserade inköpslista på förmiddagen (när de går rond) med en autistisk tonåring i släptåg. (Det är faktiskt mitt jobb – som jag inte kan gå ifrån). Nu skyllde sköterskan på förra veckans personal som visst skulle ha ordnat detta?!?

- Medicin? Ja sjukhuset skickar med tills onsdag. Sedan ska ju du hämta apodos på apoteket. Att jag inte visste det? När men nu informerade hon ju.

Om jag inte kunde? Det skiter väl sjukhuset i när hon väl är utskriven. Jag kontrade med att utan medicin lär hon ju vara tillbaka på sjukhuset innan veckan är slut. Sjuksköterskan tyckte att mamma själv kunde hämta sin medicin om nu barnen var så totalt känslokalla. Återigen förklarade jag att jag har ett jobb att sköta, detsamma gäller mina syskon. Återigen talade sköterskan om att det inte var hennes problem när mamma väl blivit utskriven…

- Hemtransport? Men de anhöriga ska ju hämta? JOBBAR de anhöriga?!? Vad är det du säger?!? Ja hur ska man lösa det då? På sjukhuset finns ju inte plats att ha kvar henne en minut efter 14. Förresten bestämdes ju i fredags att utskrivning skulle ske idag!

Framförhållning? Jadå i fredags em bestämdes utskrivning IDAG PÅ EM NÄR DET PASSAR OCH FUNGERAR – jag mitt dumma nöt trodde det var när anhöriga kunde möta upp… NU VET JAG = när hemtjänsten/hemsjukvården har tid till planeringsmöte i hemmet. Sen förutsätts att anhöriga INTE JOBBAR PÅ HELA DAGEN utan är beredda att rycka ut…

Till slut frågade jag om intyg för vård av anhörig så jag kan ta ledigt från jobbet och ordna allt som nu skulle fungerat om man skulle tro på sjukhuset…. Men se det kan man inte få bara så… Det krävs nån veckas framförhållning ser du…

När jag började mumla om anmälan o expressens löpsedel blev det dock lite fart. Hon skulle ringa lite saker och sedan återkomma.

När allt kom till kritan kunde de skicka hem mamma med sjuktransport kl 14. Hemtjänsten rycker ut på onsdag och hämtar apodosen på apoteket. Mat kunde hemtjänsten fixa i och med att de ändå gjorde hembesök.

Dubbelkollade snabbt allt (ganska enkelt eftersom jag till skillnad från sjuksystrarna vet vart jag ska ringa). Nu borde allt utom matinköp fungera…. Jag ringde och frågade sjuksystern som ringt tidigare vem som lovat att handla och hon sa att hemtjänsten gör det. Jag förklarade att den tjänsten ligger på entreprenad och att hemtjänsten absolut inte tänker handla (var iaf beskedet jag fick). Då svarade hon ”det kan väl inte jag veta, tycker du det ingår i mitt jobb eller?”

Svar: ja. Eller rättare sagt lovar man inte saker utan att ta reda på fakta först. Nu fick jag dagens dummaste fråga. Dittills iaf. Kunde inte pappa som bara gick hemma fixa mat och medicin och så nu när frun kom hem. Jag försökte förklara att han är ännu äldre och i samma skick och kondition och att min kunskap om hur hemtjäsnten fungerar i kommunen till största del beror på att vi varit tvungna att akut få hjälpinsatser för honom under de gångna månaderna när mamma varit borta.

Sjuksystern bad att få återkomma igen för nu ville hon dubbelkolla min version om handlingen. För att det skulle gå snabbare talade jag om för henne vart man ringer för att kolla sånt.

Efter ett par minuter ringde hon tillbaka. Nu fick jag en ny version igen. Min lillasyster hade varit på sjukhuset i fredags och hon hade minsann lovat att både handla på måndag och hämta medicin på onsdag. Synd för sjukhuset men tur för mig att jag inte gick på den lätte. Jag frågade om hon visste att jag var ENDA kontaktperson de skulle ringa. Borde hon ju sett eftersom hon hittat mitt telefonnummer i journalen.

Eftersom flera syskon hälsat på höll hon inte ordning på vem som var vem utan tyckte man kunde prata med vemhelst som visade sig på sjukhuset, sen råkade mitt vara det enda hon hittat i journalen. Hade hon bara haft min lillasysters nummer hade hon ringt henne istället.

Jag frågade om hon tyckte det var ok att lägga medicinansvar på en dotter som är utvecklingsstörd? Jo, det tyckte sjuksystern att man kunde. Kunde man utan sällskap komma till sjukhuset och hälsa på sin mamma kunde man väl visst ta på sig att hämta medicin.

Sjuksyrran ska vara väldigt glad att det här samtalet fördes på telefon. Jag har få gånger i mitt liv varit SÅ förbannad på någon. Och jag är ändå arg både ofta och mycket… kan inte hjälpa att jag har temperament;). Men den här damen tog priset!

Efter lite övertalning så blev det så att syrran fick handla idag o from onsdag får de hjälp med veckohandling via entreprenad. Det har jag fixat – det ska sjukhuset inte ha någon credit för.Detta vet dock inte sjuksystern…

Till råga på allt var ju jag tvungen att fråga ifall hon tyckte det var rätt att det krävdes tiotals timmar av anhöriga i telefon för att allt ska klaffa vid en utskrivning. Spydigt svarade sjuksystern att hon ju inte kan rå för att jag dubbelkollar allt hon säger. Dessutom hade jag ingen aning om hur många timmar hon ägnat i telefonsamtal pga min mamma.

Återigen, men inte särskilt lugnt, försökte jag förklara att om avdelningen i torsdags visat att de kunde sitt jobb så hade jag inte dubbelkollat någonting. Om jag som anhörig inte ifrågasatt något hade mamma däremot kommit hem förra veckan utan vare sig mat eller medicin.

Att avdelningen fått ringa samtal talade jag om att jag tyckte, och tycker jag fortfarande, ingår i deras arbete. I annat fall kan de väl lägga över det på den som är ansvarig? Jag är då inte ansvarig för samordningen iaf… *(Att just denna sjuksyster inte ägnat så lång telefontid orkade jag inte ens tjafsa om. Det kan ju inte varit mycket eftersom hon vid ett flertal tillfällen påpekat att hon ”egentligen inte visste någonting för hon fick ärendet på bordet nu på måndag morgon och hon hade inte varit inblandad förra veckan”.)

Att jag suttit i telefon över 10 timmar som anhörig tycker jag är helt absurt. Jag önskar verkligen att det fanns någon slags samordnare jag kunnat lägga över det på. Någon som man visste gjorde sitt bästa och mer därtill. Någon som inte gav sig förrän allt ordnat sig. Att jag dessutom varit tvungen att ringa ca hälften av samtalen på arbetstid är under all kritik. Min chef vet om det och har, som tur är, överseende med det.

Men det är inte ok för mina egna brukare. Deras platser betalas av skattepengar. För att de ska ha närvarande personal. För att de behöver det.

Samma skattepengar går till vård och omvårdnad. För att äldre ska kunna vara trygga såväl på sjukhus som med hjälp i hemmet och att kommunikationen mellan vårdinrättningarna ska fungera vid förflyttningar. Eller?

Sjuksystern påpekade flera gånger till under samtalat att hon minsann ringt minst lika många samtal som jag. Det tror jag på. Inte hon, men någon sjuksyster iaf. Eftersom de inte visste vart de skulle ringa har de säkert ringt mycket mer än mig innan de kom rätt. Men jag tycker fortfarande att det INTE ÄR MITT JOBB SOM ANHÖRIG!!!

Jag fick höra att jag skulle sluta lägga mig i deras jobb… Vad händer med gamla som inte har FÖR JÄVLIGA barn som lägger sig i?? Eller de som inte har barn alls????

Det är en kille jag träffat på nätet… Vi har tjattat ca 2 månader o planerat att träffas 4ggr. Första gången dök han inte upp. Långt om länge gick jag med på att prata med honom igen… O sen boka en ny date. Jag har avbokat 3ggr med kort varsel… Men jag avbokar ju iaf…

Igår skickade han sms o frågade om jag dumpat honom. Kan nån dumpa någon innan man ens träffats? Jag förklarade att jag har 2 jobb, föräldrar på sjukhus o därmed en familj som upptar all min fritid. Att jag bara kan ta en dag i taget-inte planera något. Samt att han inte kommer före vare sig jobb eller familj. Om han därmed känner sig dumpad är jag ledsen men jag varken kan eller orkar göra något åt det just nu.

Det tog ett par timmar innan jag fick svar, vilket är ovanligt… Sen skrev han att även han har 2 jobb o dessutom ett barn. Att jag inte ska tro att det bara är jag som har ett jobbigt liv. Eftersom jag bara tyckte synd om mig själv kunde vi lika gärna bryta kontakten. Han avslutade genom att önska mig ett lyckligt liv.

Jag var inte ledsen. Var inte särskilt intresserad innan o inte blir jag mer intresserad när han visar sig vara en egoist som saknar empati…
Just nu önskar jag mig ett välplanerat liv, ett, eller 2, välbetalda dagtidsjobb med regelbundna tider. Ett barn hade jag nog klarat på sidan om…Jag tror inte han, eller någon kille för den delen, skulle byta till sig 2 heltidsjobb med oregelbundna tider, en mor på sjukhus, en far som behöver assistans med allt, kombinerat med en syster med förståndshandikapp som behöver stöttning med det mesta… B, som han kallar sig, skulle knappast ha tid med både lunch och middag var och varannan dag på stans mer fashionabla krogar, dejter, vänner och träning med personlig tränare. Att dessutom bo i ena ändan på stan, inte ha gångavstånd till jobbet, ha familjen utspridda på andra delar av stan och bilen inlämnad på verkstad på obestämd tid skulle få alla killar jag känt i mitt liv att bryta ihop.

Att B har bil vet jag och jag kan slå vad om att han för det mesta har den till jobbet även om spårvagnen i hans fall går från dörr till dörr. 2 jobb? Isf 2 deltidsjobb… Barn? Jo, det har han ett, men vårdnaden? Med hand fullspäckade liv och sena kvällar på jobbet tror jag har har inrutat umgänge som ligger i schemat på helgen varannan vecka eller så.  Han är inloggad på msn i princip dygnet om och svarar oftast direkt om man skriver till honom. På mina jobb kan inte jag sitta vid datorn alls större delen av arbetspassen. Jag kan kolla mailen en snabbis t ex om jag sitter i telefonkö. I bästa fall kan jag använda datorn, men nu pratar vi inte om jobbets utan min privata mini med 3g uppkoppling, när jag har jour. Men det inkräktar på min nattvila. Men databeroende som jag är måste jag kolla nyheter, mail, msn, tradera och bloggen innan jag somnar…

Om B hade skrivit att han förstår min situation så hade det varit ok.

Om han sagt att han inte kan sätta sig in i min situation, men att han har en annan, i hans värld kaotisk situation, så han vet vad kaos är… hade det varit ok.

Om han sagt att han fattar nada så hade det varit mer ok.

När jag började skriva satt jag på spårvagnen. Det finns reklam ute för blodcentralen just nu som börjar ”been there, done that”. De flesta jag känner har kommenterat på facebook och msn att de känner med mig eller tänker på mig, när jag skrivit hur ruttet livet känns just nu. Om B åtminstone låtsats att han förstod. Nä killar är alltid värst. Inte nog med att vi tjejer klagar på att föda barn. Vi klarar inte heller dubbelarbete i kombination med skötsel av äldre generationer och omhändertagande av yngre. Detta ska vi klara med hjälp av allmänna kommunikationer. Vi ska dessutom träna regelbundet och ställa upp på dejter när killarna känner för det! När ska vi tjejer lära oss? Den här modellen speciellt. Hon vet ju inget om hur det är att ha 2 deltidsarbete med regelbundna tider och dessutom behöva ta hand om en egenavlad 3-åring varannan helg!

Har varit på en blind-lunch-date. Killen e gift, bor utanför stan o letar älskarinna… KK är vad jag letat efter på samma sida, så det hade ju kunnat funka. Första bilden jag fick se åt honom gjorde mig jätte-nyfiken. Men misstänksam som jag är bad jag om fler kort. Även på nästa kort var han fin. Framförallt var han rolig att maila med! Jag fick honom sedan att börja använda msn – vilket han inte gjort förut. Vi har pratat en hel del, t o m planerat att ses 2 ggr innan, fast jag har backat ur i sista sekunden. Även idag kände jag för att backa ut…

På msn har jag nämligen frågat om mer bilder – nyare… för han erkände att de jag sett tidigare ”va ett par år”… När han la upp en profilbild blev jag sittandes, stirrandes. Inte det att han va snygg, och det var absolut inte så att jag kände igen honom någon annan stans ifrån – men han hade åldrats! Han såg 10 år äldre ut än på de andra bilderna och det var inte längre med samma spänning jag såg fram emot ett möte. Sen har jag ju inte varit fullt ärlig… Och som mina vänner säger: en lunch eller middag på stan kan jag ju unna mig ändå – det behöver ju inte leda någonstans.

Jag kände knappt igen honom idag. Jag beställde en kopp kaffe i baren på restaurangen vi skulle mötas på, blev sedan sittandes i baren. Det satt en kille i ”rätt” ålder, rätt typ, i ett bås inte så långt ifrån mig. Efter någon minut kom han fram och frågade ifall jag stämt träff med någon och i det läget kunde jag inte med att ljuga och säga nej.

Han var trevlig, han har rolig humor. Men ser ut som en gammal jobbarkompis när han skrattar – de hade kunnat vara bröder! Men sen? Jag vet inte. Han e inte vacker. Lite charmig på sitt sätt, trevlig och har humor. Smal och absolut snygg kropp. Men det kändes inget i magen. Ingen annan stans heller för den delen. Och attraktion måste finnas och kännas – annars är det ingen idé… Ibland mellan varven när jag tittade honom i ögonen fick jag ”en annan bild” av honom. Tror jag släppte det där med likheten på jobbarkompisen de sekunderna. Och då – bara då – kunde jag känna något. Men jag kan inte sätta ord på det. Intetsägande kanske? Jag behöver en kille som slukar en med blicken. Som förför med blicken. På den här modellen kan jag knappt säga att det fanns potential för det. Kanske de där sekunderna då… Men hur långt räcker det?

Jag har inte lovat honom något. Jag sa ärligt (nästan iaf), att jag brukar gå på magkänsla. Att jag inte vet ännu och att jag verkligen ska känna efter när vi skiljs åt vad magen säger. Han sa att han förstod. Att han var intresserad. Vi skulle höras av – vi lär ju iaf se varandra på msn… Och jag har lovat att återkomma när jag bestämt mig… Jag fasar för att han ska fråga rakt ut på msn bara…. Tror i o f att han kan ta ett nej… Han verkade rätt mogen och insiktsfull för att vara kille. Men min vana att avböja och dumpa är ju inte så stor…

Igår var en hektisk dag – ska skriva mer om den sen, men jag tog mig också tid med saker och undvek att stressa. Detta var vad jag skyllde på när jag avbokade en dejt igår kväll – som vanligt i sista sekunden. Men med honom har jag inte dåligt samvete! Det är minst 3e inbokade dejten med den killen. Men första gick jag på – och han hade tagit fel på tiden och dök inte upp. Så säger han iaf. Men det är han som är ivrig att träffas och han tjatar verkligen om det. Lite för mycket kan jag tycka. Och jag hör iaf av mig om jag uteblir…

Till första utsatta dejten var jag också nyfiken. Det har sedemera avtagit. Han är mer och mer tjatig. Och berättar mer och mer knäppa grejer om sig själv. Är han ärlig fullt ut så har han i a f berättat mycket personligt för mig – men det är nog en liten skruv lös någonstans. Numera är dejt med honom inte ens lockande…. Skillnaden är väl att han ändå ser bättre ut på kort. Givetvis inte lika snygg på de jag sett senast… OCh han vill inte gärna visa helkroppsbilder… vilket gör mig lite misstänksam. Är han inte så smal och vältränad som jag fått uppfattningen om? Fortsättning lär ju följa…

Igår kunde jag inte hålla mig längre. På kvällen vidarebefordrade jag ett sms med ett blondinskämttill R. Fick faktiskt inget svar. Inte ens i morse. Så under dan skickade jag ett till sms och frågade om han lever – kort och koncist. Efter flera timmar fick jag ett svar. Han frågade hur jag mådde och om allt var bra med mig. Jag svarade att jag är lite nere och undrade om/när han tänkte bli lite kramsjuk. Då fick jag ett snabbt svar att visst var kramsjuk och han undrade hur jag jobbar i veckan. Jag talade om att jag är ledig ikväll och lördag kväll. Sen har det blivit tyst igen, men han är inloggad på msn… Det återstår att se om det blir fler svar. Nu är vi ju alltså igång och smsar igen… … och jag började som vanligt… Men jag har verkligen saknat det!!! Blev jätteglad av hans svar. I mitt horoskop står det att jag får stå ut med att det är veligt och jag inte får som jag vill under veckan på kärleksfronten, men det skulle visst blomstra under helgen. Undrar jag om det kan slå in mån tro?

säger de i reklamen på tv. Det är vad jag har känt att jag har gjort sista 2 månaderna. Har jag velat ha något, som t ex min asus eee netbook, så har jag unnat mig att köpa det. Visst jag har letat efter billigaste priset, kanske väntat ett par veckor, men sen slagit till. Likaså när jag tyckte det var dags för en ny mobil, eller när jag blev helt såld på en ny tröjmodell. Men jag har absolut inte ruinerat mig, inte skaffat mig några skulder pga det – jag har råd…

Likaså mitt dejtande sista månaderna.

Ha ha, nä jag har inte skaffat mig skulder pga dejtande heller. Däremot vill jag inte köpa grisen i säcken, betala prenumeration utan att läsa lösnummer först. Man behöver lite ny input ibland, iallafall jag, och har jag både behov och tillgång till det jag vill ha, varför vänta?

Hade jag varit kille så hade det uppmuntrats.

Mina kompisar hade velat höra alla detaljer om mina sista erövringar. Hur många one-night jag fått ihop på en raggarvecka. Nu är jag tjej. Jag har i o f nära tjejkompisar som, precis som killar, frågar och tycker jag gör rätt. Samtidigt så finns det hela tiden en underliggande oro att jag ska råka ut för något; någon som inte är snäll eller att jag ska bli smittad av STD.

Frågar killkompisar på samma sätt? ”Du är väl rädd om dig”… Jag har fått för mig att det är mammornas replik i killars liv. Men kan det vara så att det är något killar saknar? För samtidigt är det ju ren och skär omtanke. Att jag inte ska bli sjuk, eller skadad fysiskt eller psykiskt. Har killar, som ju mer sällan har ”bästisar” och oftare umgås i större grupperingar, någon dsom bryr sig på motsvarande sätt? Jag förutsätter, efter min erfarenhet, att det iaf inte är lika självklart. Hur formar det oss senare i livet? Om denna omsorg redan börjar i tonåren när man gör sex-debut, eller redan när man börjar dejta och ”vara ihop”. Självklart är vi väl på samma sätt mot våra vänner nu som vi var då i omsorgsfrågan, tänker jag. Hur påverkar det vårt sätt att vara mot människor vi möter i största allmänhet, eller våra vänner i andra slags situationer?

Jag, som inte hade någon bästis under mina skolår.

Som periodvis umgicks med olika kill-grupperingar. Även om det mest var på skoltid… Agerar jag annorlunda än andra tjejer i (intima) relationer idag? Eller t ex min syn på one-night och k.k.-förhållanden. Jag anser att man måste få läsa en tidning innan man bokar en prenumeration, eller ännu hellre köper hela förlaget. Jag kan inte tänka mig att det finns någon framstående entreprenör i publishing-branchen som tänker annorlunda. Sen är ju dock frågan om det är så bra att utan så mycket förhandsinformation köpa första bästa tidning i kiosken bara för att utsidan är snygg eller det står lättåtkomligt i hyllan. Om man ska hitta en tidning vars förlag det är värt att göra investeringar i kanske man, som entreprenör på området, ska göra ordentlig research?

Min research?

Vad för förlag jag är ute efter. Givetvis att priset är acceptabelt, det är ett ämne som iaf någotsånär passar mig samt läget. Men jag utgår bara från mig själv, informationen finns givetvis att läsa i mina annonser.

Motpartens samstämmighet med mina önskemål?

I de fall motparten har en annons har jag läst mig till att det iaf inte blir någon intressekonflikt av större mått. Sedan måste jag erkänna att jag återigen utgått från mig själv. Den här gången utifrån spontana eller akuta behov. Storlek samt hur ofta det publiceras nya nummer.

Är det omständigheter som man som tjej kan väga så starkt utan att det anses icke-rumsrent?

Själv kan jag förakta killar som söker modell-platta tjejer eller är bröst-fixerade. Som tjej har man lärt sig att killar är sådana från födseln. Nu är väl det inget fakta jag tror på i vuxen ålder. Jag anser att det snarare är socialt betingat, ev socialt arv. Man blir som man blir uppfostrad och därmed går äldre generationers beteende i arv och beteendeförändringar tar flera generationer. Men som tjej i Sverige år 2009 kan inte jag känna att det är ok att jag som tjej vill ha en kille med en viss kuk-storlek, fast rumpa eller ännu värre hög sex-drift.

Jag är annorlunda, har alltid varit och kommer nog alltid att vara.

Oavsett kommer jag nog uppfostra mina barn som normerna i samhället anger; så de slipper vara så avvikande. Detta trots att jag, när det gäller sex, bryter mod de flesta normer för normalitet eller accepterat beteende. I alla fall de fall där normerna är olika för könen.

Förstår mig inte på killar – kan inte sägas tillräckligt många gånger!

Träffar ska alltid vara för att killen vill… tjejer får inte ha behov…

Träffade en kille för drygt en månad sen på nätet, han nämnt honom förut som ”R”… Efter en veckas chattande började han tjats om att träffas. Så vi träffades o kan väl tilläggas att attraktionen var ömsesidig. Vad jag känner vet jag inte riktigt… han var inte lika snygg i verkligheten som på korten… Funderade på om det skulle bli ytterligare ett lösnummer i raden eller om det kunde bli en prenumeration, att köpa in sig i förlaget kändes avlägset.

Dagen efter kom ett gulligt sms som avslutades med puss puss.  Efter att jag skickat svar kom fler sms. Sms:andet pågick ett antal dagar. Efter någon vecka märkte jag att det var jag som började våra konversationer varje dag. Men jag saknade meddelandena så jag fortsatte vara initiativtagare. Visst, egentligen ett lösnummer, men det skadar ju inte att läsa ett nummer till för säkerhets skull…

Jag började då ställa frågor om att träffas igen, frågade honom om han ville gå på bio etc. Svaren var alltjämt att han gärna ville men inte visste när han skulle hinna. Ändå spenderade han var och varannan kväll framför datorn (i alla fall var han inloggad på msn).

Förra veckan försökte jag, fortfarande per sms, förklara att jag behövde mer än tomma löften för att orka vänta. Han hade då bett mig ha tålamod med honom. Detta är något jag har dålig erfarenhet av, så jag vill helst undvika snarlika situationer. Jag trodde mig märka på hans korta svar att han antingen var ointresserad eller inte orkade  bry sig. Jag fortsatte och försökte förklara att jag har dålig erfarenhet, att ärlighet är bättre i längden även om det gör ont, att det går att ”muta” när man är tvungen att prioriterar annat. Svaren blev korta: att han var ärlig, han är singel och intresserad. Jag fortsatte med att skriva att sms inte var ett bra kommunikationssätt i det här ämnet. Att han av erfarenhet borde veta att tjejer behöver ”prata” om saker och jag kände mig vid det här laget bara jobbig, jag undrade varför jag gett mig in på att förklara något över huvud taget. Gav honom sedan tips på vad jag som tjej förväntade mig: lite spontanitet; ett gulligt sms, ett telefonsamtal, besök, en spontan dejt eller något annat. Svaret var det snabbaste på hela eftermiddagen: ”då förstår jag”. Eftersom han sedan förblev tyst, och jag visste inte vad jag skulle skriva heller, förblev det tyst tills jag skulle gå och lägga mig. Då var jag tvungen att fråga om jag hade varit jobbig… Även det svaret kom snabbt. ”Nej, nej inte alls. Puss puss.”

På torsdagen, återigen efter att jag frågat, tyckte han att vi kunde ses på hans lunchrast på fredagen. Eftersom jag förstod att han inte syftade på att vi skulle äta lunch ihop, så svarade jag inte ens på hans fråga utan frågade tillbaka om han inte hade förstått att jag som är tjej ville ha mer än en lunchsnabbis. Visst kändes det kasst att säga nej till något jag egentligen ville, men vill man läsa nästa nummer också av nyfikenhet så vill i alla fall jag mer än att läsa innehållsförteckningen under tidspress! Jag förklarade även att en dejt efter jobbet inte behöver betyda sen hemkomst, för han kan ju stanna i stan över natten och därmed helt slippa två långa körningar. Till saken hör att han jobbar i Göteborg men bor någon timmes bilväg härifrån så en natt hos mig hade knappast gett honom mindre nattvila.

Han tog ingen spontan kontakt på fredagen, men svarade gulligt när jag skrev till honom. Han frågade hur jag skulle tillbringa kvällen. Jag svarade att jag skulle vara hemma vid 6 och inte hade några planer. Hans sekundsnabba svar var: ”Så du är ledig ikväll alltså?”. Därmed trodde ju jag, som den blondin jag är, att jag kanske skulle få mig mer än en lunchsnabbis…. Vad jag hade fel! När ska jag lära mig! Man ska inte läsa mellan raderna vad killar säger eller skriver. Helt klart var det bara ett konstaterande för ett par timmar senare berättade R att han var på väg hem; dvs inte dejt idag heller.

På lördagen började jag fjäska med kill-metoder: sex-sms. Han gillade det helt klart. Han talade om att han så gärna ville ses men han kunde fortfarande inte lova när. Jag försökte med alla konstens regler få ur honom varför han inte kunde planera in en dejt. Utan resultat. Till slut tog jag till hot-metoden: talade om att en kompis ville att vi skulle gå ut och ragga på krogen kvällen. Återigen avslutade jag med att jag hellre hade haft honom i min säng. Och återigen svaret att han heller inte hade haft något emot det men att han inte visste när det kunde bli av. Till slut skrev jag att jag inte orkade vara initiativhållare till kontakten med honom. Att han kunde återkomma om han ångrade sig och kunde prioritera om. Mina vänner hade tyckt i flera dagar att jag skulle skriva så. Att det borde vara ett sätt att få honom att bestämma sig – när han saknade kontakten och insåg vad han mer höll på att förlora.

Resten av helgen har varit jobbig. Jag fick inget svar på sista meddelandet. Och ingen reaktion i övrigt heller. Han har varit inloggad på msn hela helgen från morgon till kväll utan att så mycket som skriva hej till mig. Vänta till måndag sa vännerna.

I morse kl 8 kom livstecknet, eller vad man nu ska kalla det. Han önskade god morgon samt tillönskade mig en underbar dag. Hur ska jag tolka det? Ur en killes synvinkel? Att han har gjort det jag bett honom och tagit ett initiativ till kontakt? Eller saknar han bara någon att skicka meddelanden till när han har tråkigt? Eller skickar han till alla i telefonboken så jag bara råkade få ett? För ytterligare livstecken har det varit ont om…. Visserligen skrev jag någon gång förra veckan att jag efter min lediga helg ska arbeta måndag natt, men vad säger att han la det på minnet? Han är kille och borde väl inte komma ihåg tider och dagar?

Mina vänner tror att han kommer höra av sig imorgon igen och att jag får min dejt innan veckan är slut. Tja, han hörde ju av sig idag, så där har de ju rätt. Men sen var det ju inte mer heller. Det återstår att se om förutsägningarna håller…

Det roliga i det hela är ju att jag, även om jag inte var ute och raggade i helgen, har lovat att göra det på lördag. Dessutom har jag 2 blind-dater inbokade i veckan, en på onsdag och en på torsdag. Båda har jag dessutom avbokat i sista sekunden tidigare och skyllt på en förkylning. Båda dessa karlar är i mina ögon ointressanta. Inte på grund av R utan bara ändå i största allmänhet. Men jag har ju lovat en gång i tiden när de bara visat kort på hur snygga de var i yngre dagar. Och dessutom kan väl en gratis lunch och en gratis middag på krogen inte skada självförtroendet. I det här läget är jag glad att jag bara har gett ut ett kontantkortsnummer, att jag har en hotmail-adress enbart för dejting-ändamål och att jag håller stenhårt på att inte ens berätta vilken stadsdel jag bor i. Det finns ju helt klart fördelar med att bo i en storstad och kunna vara anonym.

Åter till R. Om han hör av sig och vill ses onsdag eller torsdag. Ska jag avboka lunchen eller middagen igen? Ska jag bara säga att jag är upptagen – det har ju han varit senaste veckorna…. Eller ska jag vara ärlig och säga att han har konkurrens (även om det inte är mycket till konkurrens). Jag är inte van vid all denna uppmärksamhet från motsatta könet. Jag har aldrig varit så populär och uppvaktad i hela mitt liv! Och vad händer om jag inte tycker R är värd en prenumeration (eller mer) efter en dejt? Ifall jag undrar vad jag gett mig in på när vi väl sitter mitt emot varandra och ska umgås.

De strulpellar till killar jag har en tendens att räffa har en tendens att använda ordet seriöst när allvaret eller intresset gällande dejting och förhållanden kommer på tal. Tänkte för några veckor sedan att jag skulle fråga nästa kille om han kunde beskriva vad ordet har för betydelse i hans öron. Ser killar annorlunda på ordet seriöst än tjejer? För tjejer, i alla fall jag och min umgängeskrets, använder ordet seriöst för relationer där man har intentionen att det ska bli något långvarigt, eventuellt livslångt. Eventuellt de tre V:na: villa, vovve, volvo, typ. Vad har killar för syn på ordet? Nyckeln för att få tjejer att sära på benen? Fortsättning lär ju följa…

Var och hälsade på min något förvirrade mor på SU-Mölndal igår. Hon visste att hon idag skulle flyttas til SU-Sahlgrenska men när och vart och varför hade hon ingen aning om. Efter mitt besök tog jag kontakt med läkaren för att få mer information kring allting och även lämna mina åsikter och synpunkter. Läkaren tackade för att jag tagit kontakt och för att de fått en del nyttig information. Mamma skulle transporteras till det andra sjukhuset för ett mindre ingrepp, om hon skulle bli kvar eller få åka tillbaka berodde på hur det fortlöpte och vad proverna visade. Läkaren lovade att jag skulle hållas underrättad under morgondagen (idag alltså), liksom min gamle far.

Under dagen idag har båda mina systrar samt min far ringt mig och efterlyst information från mig. Men sjukhuset har inte hört av sig. Mammas telefon hade stängts av under morgonen. När klockan passerat 16 och jag fortfarande inte hört något letade jag upp numret till avdelningen och ringde. Sköterskan som svarade visste inte vem min mamma var och tittade i deras liggare. Hon konstaterade kort att mamma skrivits ut under förmiddagen. Jag förklarade att hon ev skulle flyttats till Sahlgrenska men att jag skulle hållits underrättad. Sköterskan vidhöll att mamma skrivits ut. När jag inte gav med mig slog hon upp journalen för att se orsaken till utskrivningen. DÅ konstaterade hon att mamma, precis som jag sagt, flyttats pga ett ingrepp och att hon blivit kvar på det andra sjukhuset. När jag frågade om information vart jag skulle vända mig bad hon om ursäkt å sina kollegors vägnar; de som jobbat dag hade slarvat när de inte ringt. Sedan hänvisade hon mig till växeln och avslutade samtalet.

Återigen fick jag jaga rätt på rätt telefonnummer och ringde SU- Sahlgrenskas växel. Förklarade mitt ärende med att jag sökte min mor som blivit överflyttad från SU-Mölndal i samband med ett ingrepp. Telefonisten frågade vilken avdelning jag ville bli kopplad till. Jag förklarade att jag inte hade en aning eftersom informationen från förra avdelningen uteblivit. Efter att ha slagit upp min mammas personnummer kunde de dock lätt kosntatera vilken avdelning det rörde sig om och sedan kopplade de mig dit. Problemet är bara att avdelningssekreteraren, som jag blev kopplad till, bara arbetar dagtid och att ingen därmed svarade i telefonen.

Återigen ringde jag växeln. Som tur var satt jag med penna och papper och hade därmed antecknat vilken avdelning det var. Nu bad jag helt enkelt att bli kopplad dit. En sköterska som talade rätt dålig svenska svarade. Jag frågade efter min mor som hade blivit inskriven under dagen. Först visste hon inte att de hade någon patient med det namnet. Sedan skulle jag vänta lite. Jag hörde hur hon bad en kollega bekräfta att de inte hade någon med det namnet. Men kollegan reagerade direkt och frågade ifall patientens anhöriga var kvar i telefonen. Den första sköterskan gav då sin kollega luren och äntligen fick jag prata med någon som visste något!

Mamma hade blivit inskriven för flera timmar sedan då ingreppet var klart. Jag fick noggrann information om vad som hänt under dagen och hur hon mådde. Hon hade frågat flera gånger efter sin familj och han tyckte det var på tiden att vi hörde av oss. Jag förklarade kort att jag hade hört av mig mycket tidigare ifall jag vetat vart jag skulle höra av mig. Att man faktiskt tar förgivet att man ska bli informerad om man utlovats det. Även han bad om ursäkt. Jag frågade ifall mamma fått telefon inkopplad. Han trodde inte det men erbjöd sig att gå in till henne med sin telefon. Jag förklarade att jag arbetade och hellre skulle ringa upp mamma senare. Att det tagit mig över en halvtimmer att komma rätt och att flera anhöriga väntade på information. Han frågade då sin undersköterska om hon hade nyare information och hon visste att telefonen var inkopplad och skaffade snabbt fram numret.

Sköterskan gav mig även numret till avdelningen, som han trodde jag redan fått och sa att jag fick ringa när jag ville om jag hade några frågor. Han skulle iaf jobba kväll idag och under dagen imorgon. Han lovade också prata med läkaren å mina vägnar och be denne ringa upp mig under morgondagen. Han tog sig tid att kolla om någon speciell tid passade. När han skulle kolla att mitt nummer fanns i kontaktuppgifterna konstaterade han att det inte gjorde det och han skrev då in mig samt noterade att jag skulle ringas upp i första hand.

När jag letade på Sahlgrenskas hemsida efter telefonnummer konstaterade jag att de hade ett lätt och överskådligt system där man kunde söka på antingen avdelningsnummer eller -namn. Därefter fick man avdelningens specifika hemsida. Kortfattad information samt ansvariga personer och telefonnummer. Det som var tydligast var dock vart man skulle vända sig med synpunkter och klagomål. De kan räkna med att jag hör av mig dit under morgondagen!!!

Besökte igår mamma på sjukhuset igen. Hon hade väldigt knapphändig och osammanhängande information att ge om hur det egentligen var med henne och vad de gjort och planerat att göra. Hon visste att de skulle flytta henne från fd Mölndals sjukhus, som numera är en del av Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU), till Sahlgrenska (”gamla” Sahlgrenska) pga att de skulle ta prover.

Innan jag gick pratade jag med sköterskorna och bad att få prata med ansvarig läkare. De frågade om jag kunde vänta en halvtimme men, då jag varit där ett tag redan och mamma dessutom ville sova, bad jag om att bli uppringd istället.

Under eftermiddagen ringde en kvinnlig läkare och frågade om jag sökt henne. Jag frågade efter information och hon svarade på mina frågor. De tar tag i ett problem åt gången; det mest akuta först… Hon berättade att mamma skulle till Sahlgrenska för ett mindre ingrepp (som hon förlarade utförligt) och att de i samband med det skulle ta prover. Utifrån vad proverna visade samt hur ingreppet gått skulle sedan läkarna på Sahlgrenska bestämma om hon skulle stanna där eller om hon ansågs färdigbehandlad och därmed skulle få åka tillbaka till Mölndal för fortsatt utredning. Hon sa också att hon inte visste så mycket eftersom hon bara sett mamma som snabbast… att hon fick gå mycket på andras information. Träffar läkarna bara patienterna på ronden, eller?

Hur som helst frågade hon om jag hade fler frågor eller funderingar. Jag sa då att det förvånar mig att anhörigas information och reflektioner inte efterfrågas. Hon bad mig förtydliga vad jag menade. Jag förklarade att min mamma inte älskar att ligga på sjukhus, att hon gärna skulle skriva ut sig själv om hon var i skick till det. Vidare förklarade jag att min mor inte efterfrågar mer undersökningar eller vård än nödvändigt. Vi anhöriga har ju dessvärre sett och uplevt saker som borde vara bra för läkarna att veta vid deras bedömning. Som att mamma gått dåligt ett tag. Att hon t ex kan snubbla på mattkanter. Att simultankapaciteten försvunnit över en natt – vilken natt vet jag dock inte. Att hon har afasi och dålig kondition. Att hon missköter sin diabetes. Att hon är spruträdd. Att hennes husläkare inte tar de prover som hon och anhöriga efterfrågar svar på. Att vi, flera i familjen, upplever mamma som alltmer lik mormor och att mormor hade Parkinsons sjukdom (som är ärftlig). Min mamma lär ju inte självmant berätta särskilt mycket av detta. För att de ska kunna ställa rätt diagnos och så snabbt som möjligt hitta vad som orsakat allt just nu kan det väl vara bra med en helhetsbild?

Läkaren höll med mig och sa att hon inte haft en aning om flera av delarna om inte jag berättat. Hon tackade för att jag gjorde mig besväret att ta tag i det. Hon kunde inte ta på sig ansvaret att de skulle kolla exakt allt jag bett om ifall mamma skulle bli liggande på Sahlgrenska, men hon skulle skriva in informationen i journalen och därmed kunde man hoppas att nästa läkare isf skulle ta tag idet.

Det kändes som ett bra samtal, det var en trevlig läkare som verkade kunnig och tycktes bry sig. Det kändes genast mycket mer hoppfullt, inte bara för att det inte verkade så farligt med mamma….

Har tillbringat en del tid sista dagarna på sjukhus, då min mamma hastigt tagits dit med ambulans. Hon har ett antal symtom och vart och ett kollar de upp allteftersom, i prioriteringsordning. Har inte fått så mycket information än så länge, men vad jag förstår kollar de verkligen ”felen” var för sig – olika specialister är inblandade… Jag tror mig ju se samband… och är rädd att fler problem kan uppstå innan de hittat det verkliga felet.

Det förvånar mig att vi anhöriga inte efterfrågas eller rättare sagt frågas ut. Hur var hon innan? Vilka symtom (samma eller andra) har vi sett tidigare. Sjukvårdspersonalen lyssnar bara på patienten. Har upplevt detta även vid tidigare sjukhusvistelser. Min mor har under dagarna varit lite förvirrad och desorienterad och har (mindre) minnesluckor. Hon hatar sjukhus och skulle säkert skriva ut sig själv om hon bara kunde stå på benen tillräckligt för att kunna ta sig därifrån. Som anhörig har jag rätt bra koll på både sjukdomshistoria och allmäntillstånd iaf under min livstid. Eftersom min mamma inte vill ha mer tester eller mediciner än nödvändigt efterfrågar självklart inte hon mina åsikter mer än i nödfall. Att man måste tjata sig till mer noggrannare undersökningar vet jag av erfarenhet, men jag tycker det borde ligga i läkarnas intresse att få en helhetsbild för att snabbt kunna ställa diagnos och påbörja behandling. Därmed kan de ta sig an nästa patient… Att undersöka symtom efter symtom avgränsat från varandra och inte kolla helhetsbild eller omgivningens reaktioner tycker jag är totalt fåfängt. Även som skattebetalare vill jag ju att sjukvården ska vara effektiv, dels med tanke på pengarna men även för att korta ner vårdköerna och ge människor möjlighet att överhuvudtaget få vård.

Vart vänder man sig med såna här ”klagomål”? Ska nog googla lite på ämnet och fundera allvarligare på att ta tag i det… Mamma kanske kommer få rätt till slut. När jag var liten sa hon att jag skulle bli politiker…!!!