Första helgen i oktober är nästa helg jag kommer minnas, om än inte på ett positivt sätt. Under andra halvan av veckan kände jag ömhet i magen och lite värk på ena sidan ländryggen. På lördag eftermiddag när jag satt vid datorn fick jag plötsligt krampliknande smärtor i magen. Jag fick panik för det var jobbigt att sitta, så jag gick och la mig en stund med värmedyna på magen. Jag hade lärt mig de sista dagarna att värme lindrade värken eller t o m trollade bort den…
Inom en halvtimme var värken borta så jag gav mig iväg till mina föräldrar, som planerat, och passade på att veckohandla på vägen hem, Lite öm i magen var jag men inte mer än jag varit sista veckan. Nästa dag, på söndagen, kände jag mig åter konstig när jag satt, men det blev bättre när jag la mig. Alltså tillbringade jag halva dan i sängen. Sedan passade jag på att vara lite nyttig; jag planterade om blommor, diskade, röjde i köket och sist men inte minst dammsugade. Efter att ha ätit middag bestämde jag mig för en tidig kväll med en lång dusch och film i sängen.
Nu kom jag dock inte hela vägen… När jag skulle duscha såg jag att jag hade en missfärgad flytning. Det kändes inte bra!Jag kände efter med ett finger för att se så jag inte blödde och jag fick en liten blodstrimma på fingret. Kollade igen, men inget mer blod. Jag fick panik! Det får inte vara något fel!
Jag började med att försöka ringa till gyn-akuten. Givetvis var klockan för mycket; antingen skulle jag ringa sjukvårdsupplysningen eller åka till sjukhuset. Eftersom jag inte hade lust att åka till sjukhuset sådär mitt i natten så ringde jag sjukvårdsupplysningen. Det var fyra samtal före. Varje minut upplyste de om att man kan söka information på deras hemsida.
Efter att ha väntat en halvtimme, utan att ha avancerat i kön, orkade jag inte mer. På alla internetsiter om graviditet står det att man ska söka akut om man har ont och blöder. Dock står det att det oftast är normalt, men man bör undersökas.
Även på Sahlgrenska var det fyra före. Barnmorskan som tog emot mig när jag kom fick det inte att låta som något allvarligt. Hon tyckte det var bra att läkaren kollade, men verkade inte ta det så allvarligt. Jag skulle få vänta en-, en och en halv-, max två timmar.
Det tog nästan tre timmar innan läkaren kallade in mig – och det berodde inte på att det kommit in mer akuta fall.
Läkaren frågade om datum för senast mens och om jag visste ungefär när ägglossningen ägt rum. Eftersom jag är fertilitetsturist och har gått på hormonpreparat har jag stenkoll. Läkaren sa flera gånger att det är mycket osäkert att göra ultraljud så tidigt – att det inte alls är säkert man kan se något alls. Jag var sex veckor och två dagar – för att säkert kunna se bör man vara sju veckor gången.
Under undersökningen såg han förbryllad ut mer än en gång. Han ville inte prata med mig eller svara på frågor förrän efter undersökningen.
Efter att ha tillbringat halva natten där vet jag varken ut eller in…
Under undersökningen såg läkaren också en blodstrimma men han sa att den satt på slemhinnan, han såg inget sår och kunde inte säga var den kom ifrån. Han sa att livmodermunnen såg stängd ut så det kunde inte vara därifrån blodet kom. Han ansåg, efter undersökningen, att jag förmodligen fått missfall. Han sa att han sett en blåsa men den var för liten för att jag skulle vara i vecka 7. Han sa att den var liten som en ärta, kanske 7 mm. Han kunde inte säga om blåsan innehöll något foster eller ej men han ansåg att den var för liten.
När jag frågade när mitt illamående kommer sluta tittade han förbryllat på mig och sa att det redan borde ha slutat…
Han kunde inte förklara varför jag har ont över blygdbenet samt i ryggen och varför jag har mer ont när jag sitter.
Jag frågade om jag kommer blöda mer och han sa att jag borde få en riklig mens, typ, men eftersom jag redan haft ont ett par dagar borde jag blöda mer redan nu…
Han ville för säkerhets skull ta blodprov och följa upp under veckan så jag inte har utomkvedshavandeskap…
Jag ska även göra ultraljud hos min gynekolog om en vecka som tänkt – dels ifall att han har fel, dels för att se att ett ev missfall fortlöper som det ska.
Jag har sökt massor med information om både graviditetssymtom och missfall. All info jag läst, i kombination med läkarens uttalande, gör mig bara jätteförvirrad!
På olika ställen står det väldigt olika gällande fostrets storlek. Allt från 5mm till 12 efter vecka 6. Jag borde vara i vecka 7 sen i fredags…
Vidare tänker jag att mitt grav-test ju inte visade nästan något på fredagen för 2 veckor sedan, men var tydligt på måndag. Därmed hade jag inte tänkt göra VUL på fredag som de ville i Danmark, utan tänkte avvakta till måndag för att öka chanserna att man kan se något.
Överallt där jag sökt info står det att ultraljud vecka 6 är mycket osäkert – att man inte kan säga något alls säkert förrän vecka 7. F*N vad jag önskar att läkaren på akuten har fel!!! Men nu ska jag gå med den här ovissheten i en vecka… och samtidigt bli påmind eftersom jag ska tillbaka och ta prover…
Brukar symtom som kissnödighet, ömma bröst och illamående sitta kvar efter missfall??? (Det står det på de flesta ställen att försvunna symtom är ett tidigt tecken på missfall…)
Att jag har ont ungefär vid blygdbenet samt på sidan om ryggraden skulle jag, som inte är läkare, tolka som foglossning. Det kan faktiskt förklara att jag får ont av att sitta eftersom jag alltid sitter med benen i kors…
Eller är det så att jag bara försöker hålla kvar vid det positiva för att jag inte vill börja om… ?????
Idag är det måndag och jag har sjukskrivit mig från jobbet. Dels kom jag inte hem från sjukhuset förrän halv fyra på morgonen. Dels är jag livrädd för att ett missfall ska sätta igång. Jag har ju inte direkt ett jobb där jag bara kan gå hem om jag blir dålig på arbetstid.
Det går mycket bättre att sitta vid datorn när jag tänker på att låta bli att korsa benen. Efter en stund korsar jag dem av gammal vana och sen är det kört att klara av att sitta kvar.
Jag har blött lite grand idag och haft lite ont. Jag börjar tro på allvar att det är missfall på gång. Det här är baksidan av att vara ensamstående och fertilitetsturist – jag har ingen att dela det med. Visst jag har kompisar som vet och som stöttat mig jättemycket. Men idag hade jag verkligen velat ha en axel att gråta mot, en famn att krypa ihop i. Framförallt någon att dela ovissheten med!
Jag vet att risken för tvillingar var stor eftersom jag hade två ägg. Missfall eller inte så vet jag inte om jag fortfarande är gravid förrän om en vecka när jag ska till min gynekolog och göra ultraljud.
I eftermiddags ringde de från akuten. De frågade om jag var bättre idag samt berättade att det första provsvaret var klart. Dock säger det ingenting så länge de inte har ytterligare ett test att jämföra med. Jag har funderat mycket. Ringde de för att de trots allt kan utläsa något av provet? Eller för att de faktiskt oroar sig? Det sistnämnda är inget jag trodde om Sahlgrenska sjukhuset..
Nu ska jag tillbaka till min halvdvala i sängen… Jag vet inte hur jag ska hantera ovissheten… önskar jag kunde ta en sömntablett och sova bort både veckan i ovisshet och värken som kommer och går…
