Så var det dags för ännu en resa till grannlandet. Imorgon väntar ett läkarbesök, efter det kommer det beslutas vilken dag jag ska åka till Danmark…
Den här gången har det varit problem efter problem. Att jag ska vara lugn och inte stressa upp mig finns liksom inte på världskartan. Först och främst har det varit problem att få ledigt från jobbet, Ingen ordinarie kan jobba i mitt ställe och inga vikarier finns att tillgå. Jag har inte berättat för alla på jobbet vad jag håller på med och jag vill inte göra det heller. Min chef vet om det, liksom min närmaste kollega. Varje dag förra veckan kom minst en ny kollega och ifrågasatte hur bemanningen ser ut nästa helg (när jag tagit ledigt) och alla oinvigda tycker att min chef ska vägra semester… Även om jag vet att min chef gör allt hon kan för att jag ska få ledigt, skapar sådana här diskussioner stress. Tänk om hon blir tvungen att vägra mig semester på grund av allt strul? Jag vet att flera andra i min situation sjukskriver sig och den möjligheten finns ju, men det känns så osjysst både mot kollegor och mot verksamheten. Vi ska ha personalmöte på onsdag och jag är livrädd att frågan om rätt till semester ska komma på tal. Jag vill inte gå ut med det än. Samtidigt så vet jag att de som vet tycker att mitt skäl att begära ledigt går före de flesta andra skäl.
Till råga på allt är min mamma på krigsstigen. Under senaste tre månaderna har jag inte träffat henne en enda gång utan att hon pratat om barnbarn på ett eller annat sätt. Tidigare i höstas frågade min lillasysters pojkvän mig varför inte jag har barn… Jag svarade honom kort att man behöver vara två för det… Varpå min mamma inflikade att hon trodde att jag “var tillräckligt utbildad för att veta att det räcker att gå på krogen rätt dag i månaden”.
Vi hade dubbelt födelsedagsfirande samma vecka jag fick missfall och halva kalaset gick åt att prata om vilka i min generation som har eller tänker skaffa barn och givetvis slängde hon in att “föräldrar faktiskt förväntar sig barnbarn” och att “barn inte förstår hur besviken man kan bli när inga barnbarn kommer”.Vi diskuterade bland annat att sexuell läggning (läs homosexualitet’) inte längre hindrar att föräldrarna får barnbarn. Min mamma hade dock många åsikter om läkarassisterad befruktning. Hon ansåg att det var mycket mer naturligt att någon som är lesbisk raggar ett one-night-stand…
Igår var det födelsedags- och farsdagsfirande och familjen var återigen samlad. Den chockartade nyheten uppdagades, att min systerson ska bli pappa, om än oplanerat. Jag vet att jag är superkänslig och tar åt mig allting, men jag kan inte hjälpa att jag blev ledsen när jag får höra att “vissa lyckas utan ansträngning och vissa, som borde, anstränger sig inte ens innan det är för sent…” Det är heller ingen just pik mot min systerson…
Innan det är för sent? Jag har panik så det räcker alldeles själv. Jag behöver inte en förälder som ständigt påpekar det. Min mamma har ingen aning om hur mycket jag anstränger mig! Jag har inte minsta lust att berätta just nu. Visst, det finns en minimal chans att hon accepterar mitt val och faktiskt blir glad. Men jag är livrädd för motsatsen, ifrågasättanden, tjat, och framför allt alla pikar. Hittills har det varit så att varje gång som jag har sagt till mamma att jag är känslig för något, alternativt att jag vill att hon inte berättar något för någon, får det motsatt effekt. Visst, hon berättar inte för sina väninnor att “jag” sagt något utan att “någon” gjort det… Hon berättar för alla som vill lyssna, sen får jag feedback vad folk sa och hon vill ha igång en diskussion om det. Fertilitetsbehandling och fertilitetsturism är inget ämne jag vill att min mamma diskuterar med hemtjänsten eller på släktträffar just nu, jag vill inte få massa frågor vart jag än går… Inte ännu… Den dag jag är gravid är en annan sak…
Snart är det jul. Som de sista familjesammankomsterna har varit känner jag inte för att spendera en heldag med dem… Ända tills igår funderade jag på att berätta för min storasyster, men be henne hålla det hemligt. Nu, när hon verkar ha fullt upp med tankar på kommande barnbarn, känns det inte lika lockande att prata med henne. Hon vet att mamma tjatat om barnbarn så skulle mammas reaktion i söndags komma på tal kanske jag berättar ändå… Just nu funderar jag snarare på om jag ska planera att jobba julen istället, för att slippa träffa familjen… Jag vet att för mig kommer det att vara avgörande om resan i slutet av veckan resulterar i en graviditet eller inte. Om det lyckas kan jag kanske överleva en jul med familjen. Men samtidigt kommer jag inte vilja berätta, för jag kommer inte känna mig tillräckligt säker, jag kommer inte att ha varit gravid tillräckligt länge… Om det inte lyckas, eller om jag får missfall igen, kommer jag inte att vilja träffa min familj… i alla fall inte min mamma…
Just nu har jag saker som bekymrar mig ändå, även utan mammas pikar och åsikter. Jag ska nu göra mitt tredje försök. Min läkare i Danmark vill att jag, om det inte lyckas på tre försök, går över till IVF istället, d v s provrörsbefruktning. Nu har i och för sig ett av försöken gett resultat så jag vet inte säkert om detta kommer vara sista försöket; vet inte om förra försöket räknas som misslyckat eller inte… Jag har väldigt dubbla åsikter om IVF. Om det är något fel på mig, kommer jag kanske inte bli gravid oavsett hur många inseminationer jag gör. Att gå över till IVF gör att man kan börja utesluta orsaker till att det inte lyckas. IVF är mycket dyrare, vilket är en av anledningarna till att jag egentligen inte vill byta metod. Samtidigt kan det bli hur dyrt som helst om det är något fel på mig och jag bara fortsätter med inseminationer utan att ta reda på om det finns någon anledning till att det inte lyckas. Jag kan inte hjälpa att jag just nu tänker mycket på det…: om jag ska erkänna för mig själv att det kanske är något fel… att byta metod men fortsätta så fort som möjligt… att gräva lite djupare i plånboken… att försöka se det som en del i en utredning…
Jag är inte ens 35 år. Varför ska jag behöva utredas? Varför är det något fel på mig? När jag har dåliga dagar funderar jag igen på orsaken till att jag utsätter mig för det här.. Jag vill ha familj, framförallt barn… någon att komma hem till… någon att längta hem efter… En orsak att gå upp på morgonen.. en orsak att leva… Tänk om jag inte kan få barn? Tänk om något verkligen är fel? Vad ska jag göra då? Just nu lever jag för att jag ska få barn, att jag ska få något att längta efter, något att leva för… Om det inte lyckas snart, om jag ska behöva inse att något är fel…
Jag tyckte det var jobbigt att inte ha någon att berätta för när jag testade positivt för ett par månader sen. Visst jag har kompisar som vet och som gläds för min skull men jag önskar att jag hade en kille som delade min glädje… När jag fick missfall hade jag visserligen samma kompisar att berätta för, men det enda jag önskade var an axel att gråta mot, någon att krama, att slippa var ensam på nätterna, någon som var ledsen också… inte ledsen för min skull… Min panik just nu; att det är något fel, att det inte kommer bli något, är inget jag kan dela med mina vänner… Om jag hade haft en kille och vi inte lyckades hade det varit ett nederlag för båda, jag hade haft någon att sörja med, men jag hade i alla fall haft den personen… Som det ser ut nu är det min panik, min sorg, jag har ingen att dela den med och jag har ingen! Den biten känns inte som om mina vänner förstår… Alla säger att jag måste få bort all stress ur mitt liv just nu för att öka chansen att det lyckas. Att inte ha någon som förstår ens oro är den största stressfaktorn! Det är inget som ens går att förklara tyvärr…
