Efter en längre tids sjukhusvistelse förra hösten kom min mamma hem för ganska prick ett år sedan. På det möte vi hade på sjukhuset inför hemkomsten avråddes hon från att köra bil. Då min mor inte riktigt kunde förlika sig med något förbud sas det att det gällde tills vidare i väntan på resultat från ytterligare undersökningar, bland annat magnetkamera. Först i juni blev hon kallad till röntgen och för cirka en månad sedan damp det ner ett brev från Neurologen på Sahlgrenska sjukhuset. I brevet står att de inte i dagsläget ser några större fel och att de utifrån röntgenresultatet inte ser några hinder för bilkörning om det i övrigt kan anses lämpligt! Att till en lite dement människa utan sjukdomsinsikt säga “om det i övrigt anses lämpligt” är detsamma som att säga “varsågod och kör”… Alla i min familj finner det olämpligt. Eftersom mamma inte tror på oss fick hon chansen att övningsköra – hon har ju trots allt inte kört på ett år. Jag lovade att åta mig uppdraget och mitt upplägg var att börja på IKEAs parkeringsplats efter varuhuset har stängt – där finns bara en och annan lyktstolpe att krocka med… Men min mamma lyssnade bara på det hon ville höra – att vi tyckte hon skulle övningsköra. Dagen efter övertalade hon min förståndshandikappade lillasyster att åka med henne… Min syster har berättat om körning på trottoarer och i fel körfält. 20 km i timmen på 70-väg och 80 km i timmen på 50-väg. Några dagar senare, efter mycket bråk, var jag med om en likartad upplevelse…. Min mamma anser att om hon kör ihjäl sig är det hennes problem… -Om det vore så väl, säger jag. Jag har försökt förklara att det finns andra människor i trafiken. Hon svarar med att hon lovar att bara köra i närområdet och aldrig fortare än 20-30 km i timmen. Jag anser att den låga hastigheten gör henne till en ännu större trafikfara. Det kontrade hon med “jag undrar hur du kan vara så ond… så planerat elak, du måste verkligen hata mig” och “jag önskar att du aldrig blev född”.
Jag försöker intala mig själv att det inte är min mamma som säger detta… att hon trots allt har haft en hjärnblödning som har satt sina spår… Men det är svårt! Varje gång jag pratar med henne klagar hon för att jag inte kommer och hälsar på eller hjälper henne! Det spelar ingen roll om jag har varit där tidigare samma dag…
Hur kurerar man känslan att vara hatad av sin egen familj?
Jag har hittills mest varit arg för att hon använder min lillasyster; dels utnyttjar henne, dels pratar skit om mig. Nu har hon gått ett steg längre… Vid ett besök av bekanta igår har hon uppenbarligen beklagat sig över sin hemska dotter. Jag har fått veta att jag uppenbarligen är årets hatobjekt; hon hade gått på alldeles maniskt!
Att vara hatad av sin mamma är fruktansvärt! Hon fyller år idag och jag har verkligen blandade känslor inför det… Vi firade henne i söndags så hon förväntar sig inte att jag ska komma dit… Men jag har inte lust att ringa och säga grattis – något som jag vet att hon förväntar sig. Det värsta är att jag inte vet vilket som är värst: att inte ringa och få höra det i ett halvår efteråt, eller att ringa och få höra hur elak man är…
