Jag försöker intala mig själv att det inte är min mamma som säger detta… att hon trots allt har haft en hjärnblödning som har satt sina spår… Men det är svårt! Varje gång jag pratar med henne klagar hon för att jag inte kommer och hälsar på eller hjälper henne! Det spelar ingen roll om jag har varit där tidigare samma dag…

Hur kurerar man känslan att vara hatad av sin egen familj?

Jag har hittills mest varit arg för att hon använder min lillasyster; dels utnyttjar henne, dels pratar skit om mig. Nu har hon gått ett steg längre… Vid ett besök av bekanta igår har hon uppenbarligen beklagat sig över sin hemska dotter. Jag har fått veta att jag uppenbarligen är årets hatobjekt; hon hade gått på alldeles maniskt!

Att vara hatad av sin mamma är fruktansvärt! Hon fyller år idag och jag har verkligen blandade känslor inför det… Vi firade henne i söndags så hon förväntar sig inte att jag ska komma dit… Men jag har inte lust att ringa och säga grattis – något som jag vet att hon förväntar sig. Det värsta är att jag inte vet vilket som är värst: att inte ringa och få höra det i ett halvår efteråt, eller att ringa och få höra hur elak man är…

Den här gången har det varit problem efter problem. Att jag ska vara lugn och inte stressa upp mig finns liksom inte på världskartan. Först och främst har det varit problem att få ledigt från jobbet, Ingen ordinarie kan jobba i mitt ställe och inga vikarier finns att tillgå. Jag har inte berättat för alla på jobbet vad jag håller på med och jag vill inte göra det heller. Min chef vet om det, liksom min närmaste kollega.  Varje dag förra veckan kom minst en ny kollega och ifrågasatte hur bemanningen ser ut nästa helg (när jag tagit ledigt) och alla oinvigda tycker att min chef ska vägra semester… Även om jag vet att min chef gör allt hon kan för att jag ska få ledigt, skapar sådana här diskussioner stress. Tänk om hon blir tvungen att vägra mig semester på grund av allt strul? Jag vet att flera andra i min situation sjukskriver sig och den möjligheten finns ju, men det känns så osjysst både mot kollegor och mot verksamheten. Vi ska ha personalmöte på onsdag och jag är livrädd att frågan om rätt till semester ska komma på tal. Jag vill inte gå ut med det än. Samtidigt så vet jag att de som vet tycker att mitt skäl att begära ledigt går före de flesta andra skäl.

Till råga på allt är min mamma på krigsstigen. Under senaste tre månaderna har jag inte träffat henne en enda gång utan att hon pratat om barnbarn på ett eller annat sätt. Tidigare i höstas frågade min lillasysters pojkvän mig varför inte jag har barn… Jag svarade honom kort att man behöver vara två för det… Varpå min mamma inflikade att hon trodde att jag ”var tillräckligt utbildad för att veta att det räcker att gå på krogen rätt dag i månaden”.

Vi hade dubbelt födelsedagsfirande samma vecka jag fick missfall och halva kalaset gick åt att prata om vilka i min generation som har eller tänker skaffa barn och givetvis slängde hon in att ”föräldrar faktiskt förväntar sig barnbarn” och att ”barn inte förstår hur besviken man kan bli när inga barnbarn kommer”.Vi diskuterade bland annat att sexuell läggning (läs homosexualitet’) inte längre hindrar att föräldrarna får barnbarn. Min mamma hade dock många åsikter om läkarassisterad befruktning. Hon ansåg att det var mycket mer naturligt att någon som är lesbisk raggar ett one-night-stand…

Igår var det födelsedags- och farsdagsfirande och familjen var återigen samlad. Den chockartade nyheten uppdagades, att min systerson ska bli pappa, om än oplanerat. Jag vet att jag är superkänslig och tar åt mig allting, men jag kan inte hjälpa att jag blev ledsen när jag får höra att ”vissa lyckas utan ansträngning och vissa, som borde, anstränger sig inte ens innan det är för sent…” Det är heller ingen just pik mot min systerson…

Innan det är för sent? Jag har panik så det räcker alldeles själv. Jag behöver inte en förälder som ständigt påpekar det. Min mamma har ingen aning om hur mycket jag anstränger mig! Jag har inte minsta lust att berätta just nu. Visst, det finns en minimal chans att hon accepterar mitt val och faktiskt blir glad. Men jag är livrädd för motsatsen, ifrågasättanden, tjat, och framför allt alla pikar. Hittills har det varit så att varje gång som jag har sagt till mamma att jag är känslig för något, alternativt att jag vill att hon inte berättar något för någon, får det motsatt effekt. Visst, hon berättar inte för sina väninnor att ”jag” sagt något utan att ”någon” gjort det… Hon berättar för alla som vill lyssna, sen får jag feedback vad folk sa och hon vill ha igång en diskussion om det. Fertilitetsbehandling och fertilitetsturism är inget ämne jag vill att min mamma diskuterar med hemtjänsten eller på släktträffar just nu, jag vill inte få massa frågor vart jag än går… Inte ännu… Den dag jag är gravid är en annan sak…

Snart är det jul. Som de sista familjesammankomsterna har varit känner jag inte för att spendera en heldag med dem… Ända tills igår funderade jag på att berätta för min storasyster, men be henne hålla det hemligt. Nu, när hon verkar ha fullt upp med tankar på kommande barnbarn, känns det inte lika lockande att prata med henne. Hon vet att mamma tjatat om barnbarn så skulle mammas reaktion i söndags komma på tal kanske jag berättar ändå… Just nu funderar jag snarare på om jag ska planera att jobba julen istället, för att slippa träffa familjen… Jag vet att för mig kommer det att vara avgörande om resan i slutet av veckan resulterar i en graviditet eller inte.  Om det lyckas kan jag kanske överleva en jul med familjen. Men samtidigt kommer jag inte vilja berätta, för jag kommer inte känna mig tillräckligt säker, jag kommer inte att ha varit gravid tillräckligt länge… Om det inte lyckas, eller om jag får missfall igen, kommer jag inte att vilja träffa min familj… i alla fall inte min mamma…

Just nu har jag saker som bekymrar mig ändå, även utan mammas pikar och åsikter. Jag ska nu göra mitt tredje försök. Min läkare i Danmark vill att jag, om det inte lyckas på tre försök, går över till IVF istället, d v s provrörsbefruktning. Nu har i och för sig ett av försöken gett resultat så jag vet inte säkert om detta kommer vara sista försöket; vet inte om förra försöket räknas som misslyckat eller inte… Jag har väldigt dubbla åsikter om IVF. Om det är något fel på mig, kommer jag kanske inte bli gravid oavsett hur många inseminationer jag gör. Att gå över till IVF gör att man kan börja utesluta orsaker till att det inte lyckas. IVF är mycket dyrare, vilket är en av anledningarna till att jag egentligen inte vill byta metod. Samtidigt kan det bli hur dyrt som helst om det är något fel på mig och jag bara fortsätter med inseminationer utan att ta reda på om det finns någon anledning till att det inte lyckas. Jag kan inte hjälpa att jag just nu tänker mycket på det…: om jag ska erkänna för mig själv att det kanske är något fel… att byta metod men fortsätta så fort som möjligt… att gräva lite djupare i plånboken… att försöka se det som en del i en utredning…

Jag är inte ens 35 år. Varför ska jag behöva utredas? Varför är det något fel på mig? När jag har dåliga dagar funderar jag igen på orsaken till att jag utsätter mig för det här.. Jag vill ha familj, framförallt barn… någon att komma hem till… någon att längta hem efter… En orsak att gå upp på morgonen.. en orsak att leva… Tänk om jag inte kan få barn? Tänk om något verkligen är fel? Vad ska jag göra då? Just nu lever jag för att jag ska få barn, att jag ska få något att längta efter, något att leva för… Om det inte lyckas snart, om jag ska behöva inse att något är fel…

Jag tyckte det var jobbigt att inte ha någon att berätta för när jag testade positivt för ett par månader sen. Visst jag har kompisar som vet och som gläds för min skull men jag önskar att jag hade en kille som delade min glädje… När jag fick missfall hade jag visserligen samma kompisar att berätta för, men det enda jag önskade var an axel att gråta mot, någon att krama, att slippa var ensam på nätterna, någon som var ledsen också… inte ledsen för min skull… Min panik just nu; att det är något fel, att det inte kommer bli något, är inget jag kan dela med mina vänner… Om jag hade haft en kille och vi inte lyckades hade det varit ett nederlag för båda, jag hade haft någon att sörja med, men jag hade i alla fall haft den personen… Som det ser ut nu är det min panik, min sorg, jag har ingen att dela den med och jag har ingen! Den biten känns inte som om mina vänner förstår… Alla säger att jag måste få bort all stress ur mitt liv just nu för att öka chansen att det lyckas. Att inte ha någon som förstår ens oro är den största stressfaktorn! Det är inget som ens går att förklara tyvärr…

Inom en halvtimme var värken borta så jag gav mig iväg till mina föräldrar, som planerat, och passade på att veckohandla på vägen hem, Lite öm i magen var jag men inte mer än jag varit sista veckan. Nästa dag, på söndagen, kände jag mig åter konstig när jag satt, men det blev bättre när jag la mig. Alltså tillbringade jag halva dan i sängen. Sedan passade jag på att vara lite nyttig; jag planterade om blommor, diskade, röjde i köket och sist men inte minst dammsugade. Efter att ha ätit middag bestämde jag mig för en tidig kväll med en lång dusch och film i sängen.

Nu kom jag dock inte hela vägen… När jag skulle duscha såg jag att jag hade en missfärgad flytning. Det kändes inte bra!Jag kände efter med ett finger för att se så jag inte blödde och jag fick en liten blodstrimma på fingret. Kollade igen, men inget mer blod. Jag fick panik! Det får inte vara något fel!

Jag började med att försöka ringa till gyn-akuten. Givetvis var klockan för mycket; antingen skulle jag ringa sjukvårdsupplysningen eller åka till sjukhuset. Eftersom jag inte hade lust att åka till sjukhuset sådär mitt i natten så ringde jag sjukvårdsupplysningen. Det var fyra samtal före. Varje minut upplyste de om att man kan söka information på deras hemsida.

Efter att ha väntat en halvtimme, utan att ha avancerat i kön, orkade jag inte mer. På alla internetsiter om graviditet står det att man ska söka akut om man har ont och blöder. Dock står det att det oftast är normalt, men man bör undersökas.

Även på Sahlgrenska var det fyra före. Barnmorskan som tog emot mig när jag kom fick det inte att låta som något allvarligt. Hon tyckte det var bra att läkaren kollade, men verkade inte ta det så allvarligt. Jag skulle få vänta en-, en och en halv-, max två timmar.

Det tog nästan tre timmar innan läkaren kallade in mig – och det berodde inte på att det kommit in mer akuta fall.

Läkaren frågade om datum för senast mens och om jag visste ungefär när ägglossningen ägt rum. Eftersom jag är fertilitetsturist och har gått på hormonpreparat har jag stenkoll. Läkaren sa flera gånger att det är mycket osäkert att göra ultraljud så tidigt – att det inte alls är säkert man kan se något alls. Jag var sex veckor och två dagar – för att säkert kunna se bör man vara sju veckor gången.

Under undersökningen såg han förbryllad ut mer än en gång. Han ville inte prata med mig eller svara på frågor förrän efter undersökningen.

Efter att ha tillbringat halva natten där vet jag varken ut eller in…

Under undersökningen såg läkaren också en blodstrimma men han sa att den satt på slemhinnan, han såg inget sår och kunde inte säga var den kom ifrån. Han sa att livmodermunnen såg stängd ut så det kunde inte vara därifrån blodet kom. Han ansåg, efter undersökningen, att jag förmodligen fått missfall. Han sa att han sett en blåsa men den var för liten för att jag skulle vara i vecka 7. Han sa att den var liten som en ärta, kanske 7 mm. Han kunde inte säga om blåsan innehöll något foster eller ej men han ansåg att den var för liten.

När jag frågade när mitt illamående kommer sluta tittade han förbryllat på mig och sa att det redan borde ha slutat…

Han kunde inte förklara varför jag har ont över blygdbenet samt i ryggen och varför jag har mer ont när jag sitter.

Jag frågade om jag kommer blöda mer och han sa att jag borde få en riklig mens, typ, men eftersom jag redan haft ont ett par dagar borde jag blöda mer redan nu…

Han ville för säkerhets skull ta blodprov och följa upp under veckan så jag inte har utomkvedshavandeskap…

Jag ska även göra ultraljud hos min gynekolog om en vecka som tänkt – dels ifall att han har fel, dels för att se att ett ev missfall fortlöper som det ska.

Jag har sökt massor med information om både graviditetssymtom och missfall. All info jag läst, i kombination med läkarens uttalande, gör mig bara jätteförvirrad!

På olika ställen står det väldigt olika gällande fostrets storlek. Allt från 5mm till 12 efter vecka 6. Jag borde vara i vecka 7 sen i fredags…

Vidare tänker jag att mitt grav-test ju inte visade nästan något på fredagen för 2 veckor sedan, men var tydligt på måndag. Därmed hade jag inte tänkt göra VUL på fredag som de ville i Danmark, utan tänkte avvakta till måndag för att öka chanserna att man kan se något.

Överallt där jag sökt info står det att ultraljud vecka 6 är mycket osäkert – att man inte kan säga något alls säkert förrän vecka 7. F*N vad jag önskar att läkaren på akuten har fel!!! Men nu ska jag gå med den här ovissheten i en vecka… och samtidigt bli påmind eftersom jag ska tillbaka och ta prover…

Brukar symtom som kissnödighet, ömma bröst och illamående sitta kvar efter missfall??? (Det står det på de flesta ställen att försvunna symtom är ett tidigt tecken på missfall…)

Att jag har ont ungefär vid blygdbenet samt på sidan om ryggraden skulle jag, som inte är läkare, tolka som foglossning. Det kan faktiskt förklara att jag får ont av att sitta eftersom jag alltid sitter med benen i kors…

Eller är det så att jag bara försöker hålla kvar vid det positiva för att jag inte vill börja om… ?????

Idag är det måndag och jag har sjukskrivit mig från jobbet. Dels kom jag inte hem från sjukhuset förrän halv fyra på morgonen. Dels är jag livrädd för att ett missfall ska sätta igång. Jag har ju inte direkt ett jobb där jag bara kan gå hem om jag blir dålig på arbetstid.

Det går mycket bättre att sitta vid datorn när jag tänker på att låta bli att korsa benen. Efter en stund korsar jag dem av gammal vana och sen är det kört att klara av att sitta kvar.

Jag har blött lite grand idag och haft lite ont. Jag börjar tro på allvar att det är missfall på gång. Det här är baksidan av att vara ensamstående och fertilitetsturist – jag har ingen att dela det med. Visst jag har kompisar som vet och som stöttat mig jättemycket. Men idag hade jag verkligen velat ha en axel att gråta mot, en famn att krypa ihop i. Framförallt någon att dela ovissheten med!

Jag vet att risken för tvillingar var stor eftersom jag hade två ägg. Missfall eller inte så vet jag inte om jag fortfarande är gravid förrän om en vecka när jag ska till min gynekolog och göra ultraljud.

I eftermiddags ringde de från akuten. De frågade om jag var bättre idag samt berättade att det första provsvaret var klart. Dock säger det ingenting så länge de inte har ytterligare ett test att jämföra med. Jag har funderat mycket. Ringde de för att de trots allt kan utläsa något av provet? Eller för att de faktiskt oroar sig? Det sistnämnda är inget jag trodde om Sahlgrenska sjukhuset..

Nu ska jag tillbaka till min halvdvala i sängen… Jag vet inte hur jag ska hantera ovissheten… önskar jag kunde ta en sömntablett och sova bort både veckan i ovisshet och värken som kommer och går…

Jag insåg att det fanns två saker som kunde påverka; dels var det inte morgonurin, dels hade jag bara lyckats hålla mig ca tre timmar. Det kändes inte som läge att berätta för någon av mina två vänner som väntade på resultatet. Det här var inget ja eller nej, det var ett kanske! Kan man testa kanske???

Jag försökte undvika att dricka under kvällen. Nu skulle jag försöka undvika toalettbesök hela natten och sedan göra ett nytt test. Morgonens test var väldigt likt. Det syntes inget i badrummet men när jag tog ut det i dagsljus framträdde en skugga, eventuellt pyttelite mörkare ön den på fredagskvällen. Nu började jag hoppas på riktigt. Jag minns att jag reflekterade över att jag inte brukar ha svårt att hålla mig länge nog för ett test – normalt går jag på toaletten morgon, middag och kväll. Sedan drygt ett år även en gång per natt. Men sista veckan, ungefär, har jag sprungit på toaletten varje eller varannan timme!!! Med två kanske-resultat framför mig kanske det skulle tolkas som graviditetssymtom?

Ytterligare ett test gjordes på söndag förmiddag men det gav exakt samma resultat. fast testet var av ett annat fabrikat. När jag skulle gå och lägga mig på söndag kväll vid 2 på natten kom jag på att jag inte varit på toaletten på minst 6 timmar – alltså skäl att göra ett test till. Detta testet var avvikande! Det framträdde en tunn, tunn linje i kanten på skuggan! Jag hade sparat alla test jag gjort och de hade inte förändrats nämnvärt, färgen var lite blåare och skuggan tycktes lite tydligare. Detsamma gällde alla testen jag gjort!.

Jag mindes att jag testat på skoj en vecka tidigare. Det testet gjorde jag av en enda anledning: på bipacksedeln till de hormoner jag har tagit inför behandlingen i Danmark står det att man kan testa falskt positivt i upp till två veckor. Det testet jag gjorde visade ingenting – men det var aldrig kollat i dagsljus. Med helgens suddiga resultatstickor att jämföra med rotade jag igenom papperskorgen. Det en vecka gamla testet visade ingenting! Om möjligt hade ingentinget identifierats…

Jag kände mig alldeles varm i kroppen. Det hade lyckats på andra försöket!

Veckorna som följde blev jag varse vad graviditetssymtom kan yttra sig som. Redan under min ”test-helg” hade matsug och hunger sinat ca klockan 17. För mig som äter dåligt med frukost blev det till att ställa om så jag verkligen fick i mig tillräckligt med näring under dagen. Någon dag hade jag inte hunnit äta middag förrän vid 19, men den middagen var svår att få ner. Ett par tuggor gick att tvinga i sig men jag ville verkligen inte ha. Så olikt mig!!!

Helgen efter var plågsam. Jag jobbade och var tvungen att åka ett ärende på lördag eftermiddag. Jag blev ordentligt åksjuk – fast jag körde själv!!! Det händer inte! Eller jo, det har hänt en gång innan…  under hemresan efter mitt första besök på kliniken i Danmark – och då hade jag hormoner i kroppen, som kunde ge graviditetssymtom. Dock satt illamåendet i hela kvällen och jag längtade efter att få sova!

Sova kändes vid det här laget som något jag längtade efter jämt! Inte för att jag var trött. Det var snarare så att jag inte varit så pigg någonsin och absolut inte med så få timmars sömn. Sedan tre dagar hade jag inte lyckats sova mer än ca fem timmar per natt – sedan vaknade jag och kände mig utvilad!!! Jag kräver normalt det dubbla och har ändå alltid svårt att komma ur sängen…

När jag väl övertalat min kollega att vi skulle sova gick jag på toaletten en sista gång och återvände till sängen där jag la mig på mage, som alltid. Sedan bet jag hårt i kudden för att inte skrika! Det kändes som om någon klämt fast mina bröst i ett skruvstäd! Mina bröst som aldrig gör ont – inte ens när jag har mens…

Och symtomen höll i sig. Ännu svårare att sova när jag inte kunde ligga på mage hur som helst längre. Även om jag somnade på sidan så vaknade jag av smärtan när jag i sömnen vänt mig på mage.

Varje dag mellan kl 17 – 18 kom illamåendet, som på beställning. Var jag ute med bil tidigare under eftermiddagen så började det då redan. Jag testade redan första dagarna med s.k. sjösjukearmband. Det hjälpte mycket. De tog inte bort allt illamående, men det lindrade det hela tillräckligt för att det skulle kännas uthärdligt!

För första gången på flera år såg framtiden ljus ut! Jag har något att se fram emot! – Och massor av saker som måste hinnas med innan…

Men så enkelt var det inte när det väl kom till kritan.

Alla länder har sina egna lagar och regler kring insemination. Jag bestämde mig, utan att undersöka skillnader, för Danmark; det ligger nära och jag har varit där mycket, alltså känns det tryggt för mig att ensam resa dit. Jag har heller inga direkta problem med språket.

När jag började leta klinik i Danmark insåg jag att det fanns en hel del skillnader, b la gällande donatorer. I Danmark finns 2 stora spermabanker som alla kliniker köper från. Man kan välja att själv ta kontakt med dem och beställa om man hellre vill det. Det finns även möjlighet, när man lyckats bli gravid, att lagra för framtida försök till helsyskon.

Det stora valet var anonym eller s k öppen donator. Vid val av donator får man lämna önskemål om längd, vikt, hårfärg och ögonfärg. Med en öppen donator får barnet veta sin fars personuppgifter när det är vuxet om jag har förstått saken rätt.

Jag gick in och tittade på spermabanken Cryos hemsida. Förutom de fyra kriterierna  stod det yrke (eller studier och inriktning). Det var ingen skillnad på informationen på de anonyma och de öppna…

Jag fick fundera lite till. Sökte i forumen på Femmis vad andra skrivit om donatorer. Mitt val blev ändå enkelt och snabbt.

När jag bestämde mig för att bli fertilitetsturist  visste jag inte att man kunde välja öppen donator. När jag första gången hörde talas om det fick jag för mig att donatorn åtog sig att träffa barnet efter 18-årsdagen om önskemål fanns. Jag har inte kollat om så är fallet, men nog har det påverkat mitt val något.

Jag tänker så här; för det första: vad är det som säger att donatorn går att hitta om 19 år? Tänk om han inte ens lever längre?

Att ha öppen donator är något lite dyrare. Jag antar därmed att en donator som åtar sig att vara öppen förmodligen får lite mer betalt. Vad jag har hört (från flera källor) är donatorerna ofta unga killar, ofta studenter. Att många var studenter kunde jag ju också se på Cryos. Det fick mig att spåna vidare:

För det andra: en 20-åring, i behov av pengar, blir erbjuden en högre summa mot ett åtagande om 20-30 år. Kan en 20-årig student tänka sig var i livet man är då? Förklarar de det? Lovar man saker för att få bättre betalt????

Jag vet att i princip alla adoptivbarn vill leta efter sina rötter. Jag kan tänka mig att det blir något slags kall, lite som min biologiska klocka. Det spelar nog ingen roll hur bra man har det och att man tidigare sagt att ens ursprung inte spelar nån roll – jag tror att man bara helt plötsligt vill veta. Jag kan tänka mig att barn till singelföräldrar kan känna likadant. Hur skadligt är det för barnet om jag omöjliggör möjligheten att få veta? Kommer det vara nån skillnad om jag är singel i alla år eller om jag träffar någon och det praktiskt sett finns 2 föräldrar?

Vad är det för frånvarande förälder jag ska låta mitt barn ta kontakt med om 19 år? En bostadslös alkoholist? En lycklig familjefar som inte vill ha nåt med sitt förflutna att göra? Om det ens finns nån att ta kontakt med, som sagt…. På 30 år kan så mycket hända; flytt till en annan kontinent, namnbyte, sjukdomar. Mår en vilsen tonåring bättre av detta än av att leva i ovisshet?

Jag har funderat på spermabankens ansvar, åtagande etc. Vad ingår egentligen? Tyvärr hittade jag inte så mycket information på Cryos hemsida. Jag har även funderat över vad man har för erfarenhet…? Vad jag har förstått är det här med öppna donatorer ganska nytt – men som sagt jag vet inte. Å andra sidan är inte den här formen av fertilitetsturism sekelgammal heller. Finns det ens erfarenhet? Finns det unga vuxna som fått kontakt med sina fäder som varit öppna donatorer? Jag har aldrig hört talas om det och jag har svårt att tänka mig att det är så många än så länge… Vad jag har hört kan barnet få donatorns personuppgifter. Då tänker jag så här: även om spermabanken har något slags kontrakt med donatorerna om att de ska vara nåbara i x antal år, så finns det så mycket de inte kan styra över!!!

Parallellt med detta undersökte jag olika kliniker, vilket jag kommer skriva om separat. Det som i alla fall är värt att veta här och nu är att det dels finns barnmorskekliniker, dels läkarkliniker. Det är bara barnmorskeklinikerna som använder sig av öppna donatorer.

Gällande mitt val av klinik kände jag spontant att en läkarklinik kändes mest rätt. Alltså skulle jag inte kunna välja mellan öppen eller anonym donator… Jag behövde inte fundera särskilt länge innan jag bestämde mig. Kanske är jag egoist? Kanske tänker jag inte på, eller förstår barnets bästa.  Summa summarum är i alla fall att inget argument jag kan komma på, vare sig i sig själv eller tillsammans med andra, är tillräckligt starkt för att få mig att byta till en barnmorskeklinik.

I och med mitt val av klinik försvann frågan om öppen eller anonym…

Jag gick hos terapeut via jobbet förra sommaren, pga att det var tufft på jobbet. Men vi kom att prata om mycket annat; framförallt att jag var nere och att jobbet bara var en delorsak,,,

Jag anser att mina primära ”problem” är att jag vill byta jobb, byta bostad samt att jag är trött på att vara singel… Min plan är att först flytta, sedan byta jobb och till sist, typ pojkvän… Eftersom jag vantrivs i mitt eget hem känns det som en bättre förutsättning att lyckas på ett nytt jobb om jag flyttar först. Ska jag lyckas få en kille att stå ut med mig är det bäst att ta det sist – när alla andra orosmoln är borta. Jag och terapeuten spånade vidare lite… Framförallt så fick jag mycket frågor kring det här med pojkvän; vilket också gav mig mer än en tankeställare.

Vad jag vill ha av ett förhållande? Hmm. Att inte vara ensam… någon att dela allt med… BARN!

När jag bloggade förra hösten var jag inne i en rätt intensiv dateing-period. En kväll efter att ha chattat med en ny kille kom jag på mig själv hur desperat jag var – terapeuten hade rätt!!!! Jag frågade killen om han hade barn eller om han kunde tänka sig att skaffa barn… – INNAN JAG ENS FRÅGAT EFTER HANS RIKTIGA NAMN!!!

Terapeuten frågade mig ifall jag hade funderat på att skaffa barn som singel. Jag erkänner – visst har den tanken passerat min skalle mer än en gång. Ragga på krogen rätt dag i månaden…   Terapeuten frågade om jag tänkt på den lite mer seriösa möjligheten; att göra det på klinik utomlands istället; vilket ju medför mindre risker och större chanser. Visst jag visste att möjligheten fanns. Hade läst en artikel om Storkkliniken i Köpenhamn bara några dagar tidigare. Men jag var helt övertygad om att det var långt utanför mina ekonomiska resurser… Min terapeut gav mig i hemläxa att forska i saken.

För sen trettioårskris och för tidig fyrtioårskris på samma gång??? Jag har aldrig trott på det där med biologisk klocka. Inte heller på trettio- eller fyrtioårskriser. Men nu sitter jag här sedan ett år tillbaka och längtar efter en egen familj (läs barn). Det känns som det är enda meningen med livet och utan det är livet inte värt att leva… Rent teoretiskt, eller vad man ska kalla det, tror jag att själva krisen är något samhället skapar. Alla ska se ut på ett visst sätt. Alla ska sträva efter ett ”Svenssson-liv”.

Svensson-liv, i min föreställningsvärld, innebär villa, vovve, volvo och givetvis mamma, pappa, barn. Att pappan ibland inte är med är en del av 2000-talet, likaså att det kan finnas flera… En hund kan ersättas av en katt… eller en hamster. En miljövänlig Toyota fungerar att köra med. MEN BARNEN FINNS DÄR ÄNNU!!!

Jag trodde insemination kostade runt 50,000kr per försök. Jag hade fel. För det priset får man minst 10 försök.

Jag trodde det krävdes massa läkarundersökningar, lämplighetsintyg mm; dvs massa risker att misslyckas och därmed känna sig ännu mer värdelös. Jag hade fel. Det som krävs (i Danmark) är negativa STD-prover, inkl HIV samt hepatit- och rubella-prover.

Jag trodde det kostade massa pengar att ta proverna, men att man kunde ta dem var som helst. Jag hade fel. Eftersom det är så speciella prover och singelinsemination inte är lagligt i Sverige är det många läkare som inte vill utföra testerna… (har jag fått veta senare) Men träffar man på en positiv läkare så tas proverna inom ramen för högkostnadsskyddet.

Till sist trodde jag att det var långa väntetider och att det krävdes nån form av remiss i alla fall? Återigen FEL. Det var bara att ringa eller maila (beroende på klinik) och anmäla sig samt skicka in sina provsvar. Sedan skulle processen vara igång.

I november förra året räknade jag ut att det var 10 veckor sedan jag hade sex senast och bokade genast tid för provtagning. Jag ansökte även om medlemskap i föreningen FEMMIS. Sedan kom jag inte mycket längre. Jag kände att jag var tvungen att lägga det på is när familjeproblem tog all min vakna tid.

Sen dess har min panik över att vara barnlös singel sjuttiosexa bara ökat, eventuellt lite extra i och med min födelsedag. Mitt beslut att åka till Danmark har jag hela tiden hållit fast vid – förutsatt att jag inte träffar den ”rätte” innan.. Under våren trodde jag nämligen att så var fallet när ett ex plötsligt och utan förvarning dök upp i mitt liv. Men som alltid blev jag blåst på konfekten. Så snart 10 veckor hade gått sedan mitt och exets lilla fylle-återförening såg jag till att ta om alla prover.  Jag letade upp de uppgifter jag fått från FEMMIS och loggade för första gången in på deras intranät. Jag satt en hel kväll och löste andra medlemmars presentationer och tårarna bara rann nedför mina kinder. Det kan inte vara sjukt att känna som jag gör – det är u massor med andra tjejer som känner exakt likadant, exakt samma längtan.

Men jag insåg också att det här var en helt ny värld för mig. Här fanns massor med val att ta ställning till – mer om detta senare. Det var också nu jag insåg att det här med läkare och provtagningar kan vara ett stort problem. SÅN TUR ATT BÅDE MIN GYNEKOLOG OCH MIN LÄKARE ÄR ENBART POSITIVA!!!

Jag skickade i alla fall ett mail med lite frågor till flera olika kliniker. Den klinik som hade outstanding bäst bemötande var ett privatsjukhus i Århus. Mindre än 3 veckor efter första kontakten var jag där på ett första försök. Tyvärr blev det inget positivt resultat så nu i veckan har jag varit där på försök nr 2. ‘Nu återstår ca 2 veckor innan jag vet om det har lyckts denna gången.

Nu börjar andra frågor ploppa upp i mitt huvud. Hur ska jag gå vidare om det inte lyckas? Hur många försök ska jag kosta på mig? Som det känns just nu hade jag kunnat försöka i all oändlighet för det är något som jag så förbaskat gärna vill…

Med färre trafikstockningar KANSKE fler tar bilen. Det är är mycket kanske inbyggt i min åsikt här. Jag tror inte att de som åker buss idag väljer att ta bil istället. Däremot kan jag tänka mig att samåkandet minskar – att fler tar sin egen bil. Å andra sidan så ger mindre trafikstockningar mindre utsläpp, eller? Och om jag kör varje dag till jobbet istället för bara till och från affären två dagar i veckan kanske jag är i större behov av att byta ut den gamla bilen (mot en nyare som ger mindre utsläpp) och säkert mer motiverad att tänka miljösmart i samband med bilinköpet. Jag är inte särskilt miljömedveten själv… jag vet ganska mycket men jag ifrågasätter en hel del. Samtidigt så tänker jag att om bara lilla jag förändrar mina vanor så gör ju inte det någon skillnad på regnskogar och ozonskikt – det är ju inte mig det hänger på…

Har ju åkt kollektivt i höst en del på grund av att bilen varit på verkstad. Som jag också skrivit tidigare har jag ett arbete där jag inte kan komma för sent. Jag anser heller inte att jag ska åka hemifrån i så god tid att jag bör komma till jobbet 40 minuter för tidigt varje gång – ifall den senare bussförbindelsen inte fungerar. Jag tycker det är illa nog att om jag slutar jobba 11 så går ingen buss hemåt förrän 11.35.

De som demonstrerade idag uttryckte, enligt GP, att de tyckte att kollektivtrafiken istället skulle byggas ut så folk valde den framför bilåkande. En god tanke i sig men jag undrar om personen som uttryckte detta är speciellt insatt i Göteborgs trafiknät. Idag är bussarna till och från Hisingen ofta försenade pga trafikstockningarna på broar och i tunnlar. Ändå finns speciella bussfiler till dem numera. Att ta sig mellan Gamlestan och Hisingen med buss eller bil spelar ingen roll – oavsett vilket måste du åka en omväg eftersom förbindelse över älven saknas. Att bygga en ny tunnel – som tanken är, hade ju kunnat ge mycket bättre bussförbindelser i området. Om bussarna även ges företräde (t ex bussfiler) gör det att folk i större utsträckning kan tänka sig att åka buss för att det faktiskt går snabbare. En lösning (kollektivtrafiken) kan inte själv ersätta en annan (en ny tunnel). Däremot bör man planera om kollektivtrafiken i samband med en ny älvförbindelse.

Mitt i allt detta är det ju också så att en av de älvförbindelser som finns idag, Götaälvbron, lever på sådär 10-15 års övertid. Den börjar gå sönder, det finns inte så mycket att göra åt det och ingen vet hur länge den kommer vara körbar. Över denna bro passerar dagtid närmare 40 spårvagnsekipage i timmen och ännu fler bussar. Om/när bron ej är körbar längre – hur kommer då kollektivtrafiken fungera för dem som bor på ön och jobbar ilande eller tvärtom?

Själv både bor och jobbar jag på Hisingen men kollektivtrafiken är ju inte anpassad till mina arbetsförhållanden. Delvis beror väl det på att jag inte arbetar på någon stor arbetsplats som Volvo med väl utbyggd och specialanpassad kollektivtrafik, utan i en lantlig avkrok som bara råkar tillhöra Hisingen och Göteborg. Bussar två gånger i timmen dagtid. Om man ska åka kollektivt helgkvällar måste man ringa in det två timmar i förväg. Som jag skrivit tidigare, vad händer om jag missar den buss jag ringt efter pga att jag blir försenad från jobbet? Ska jag ringa efter en ny och vänta två timmar? Eller ska jag ta i med sådan marginal att jag garanterat hinner – ringa efter en buss som inte kommer förrän 45 minuter efter jag slutat, ifall att…

Jag har ju vid flera tillfällen fått gå en eller flera hållplatser och därmed blivit försenad, pga bussar som uteblivit eller vagnar som havererat. Trots allt har ju detta infallit på hösten när det varit ganska milt väder. Vintertid är det inte lika lätt att springa en hållplats för att hinna med anslutningsbuss.

Läste idag i GP även att spårvagnstrafiken här hos mig stod stilla under någon timme pga en polisinsats vid en gänguppgörelse i anslutning till en spårvagnshållplats. Hur hade det påverkat det mig ifall jag varit på väg till jobbet vid den tiden? Jag har svårt att tänka mig att Västtrafik ersätter enligt resegarantin när det är polisen som stoppat spårvagnstrafiken. Men jag kan/får inte komma en timme för sent till jobbet pga en gänguppgörelse. Det stod ingenting i GP om att bussar satts in på sträckan för att ersätta.

I ett sådant här fall fungerar heller inte Västtrafiks eminenta tidtabellsprogram: reseplaneraren, som väldigt många resenärer använder sig av i datorn eller på mobilen. Har själv försökt få den att ge mig en resväg som innefattade båt: älvsnabben. Men det var totalt omöjligt. Jämförelsevis kan sägas att för ca tio år sedan när man bad om reseplanering till och från Hisingen så var alltid älvsnabben inberäknad, oavsett var man påbörjade eller avslutade sin resa. Om jag stått på hållplatsen i eftermiddags när polisen stoppat trafiken förutsätter jag att trafikledningen underrättat om detta via högtalarsystemet. Enligt min erfarenhet är chansen att få information en av tio ungefär. Om jag då startat reseplaneraren i mobilen för att kolla upp alternativ resväg – vad hade hänt då? Jo, jag hade förmodligen blivit rekommenderad spårvagnen som kommer om tre minuter (den som blivit stoppad alltså). Jag erkänner att jag inte testat men jag tar för givet att jag inte kan välja bort spårvagn när jag ber om färdväg – lika lite som jag kunde välja sträcka som inkluderar båttur. Eftersom spårvagnarna idag prioriteras på samma sätt som älvsnabben för tio år sedan är frågan om jag på ett enkelt sätt ens kunnat få hjälp med hur jag skulle ta mig fram. MEd tanke på att de resvägar man tar fram med reseplaneraren endast innefattar fem minuters marginaler vid byten, hade jag garanterat missat snslutningsbussen till jobbet i alla fall.

Det har sista månaden skrivits om att fler funktionshindrade ska prova sig på att åka kollektivt, nu när det finns bussar och vagnar som man till och med kan ta sig på med rullstol. Förutsätter man att alla rullstolsburna har sjukpension eller menar man att de ska prova kollektivt resande vid fritidsresor? Det är så att rullstolsresenärer, och givetvis många andra med funktionshinder, kan bara åka från och till vissa angivna hållplatser och vid vissa tider.

Huset jag bor i är handikappanpassat i ganska stor utsträckning och min lägenhet är delvis anpassad. Jag hade ganska lätt kunnat ta mig till min spårvagnshållplats med rullstol. Men sen tar det stopp för upp till själva hållplatsen är det sisådär 20 trappsteg och det finns ingen alternativ väg.

I Tuve, dit jag vill flytta, går bara låggolvsbussar. Handikappsvänligt och bra. Alla hållplatser är också anpassade till detta. MEN Tuve består av massor av radhus, en del villor, några bostadsrättsföreningar samt ett område med hyrselägenheter. Inget av lägenhetsområdena, vare sig bostadsrätts-, eller hyrserätts-, har genomgående handikappsanpassade lägenheter. Att bosätta sig i en stadsdel där kollektivtrafiken är anpassad kräver således att du själv har råd att köpa, och anpassa din bostad.

Det positiva med Tuve är också att dessa bussar hade valt en annan väg om det varit bråk och poliser på en hållplats. Från min hållplats, eller rättare sagt en närliggande, går ibland bussar (bl a industribussar) men inte regelbundet. De stannar inte heller vid samma eller alla hållplatser som spårvagnen gör vilket gör att buss inte är ett alternativ när jag ska ta mig till jobbet. Mig veterligen ersätts spårvagnar av bussar bara vid planerade störningar, t ex spårarbeten, eller långvariga störningar som påverkar körbarheten på spåren, t ex nerrivna ledningar eller skadade spår. Dessa bussar går då sällan enligt tidtabell utan blir bara en nödlösning att ta sig fram utan tidsplanering. Och så länge spårvagnarna inte ersätts, är kollektivtrafik verkligen inget alternativ för att ta sig till mitt jobb!

Har haft ont i halsen lite av o till nån vecka, men aldrig mer än 2 dagar i sträck. När jag vaknade igår eftermiddag efter att ha sovit middag upptäckte jag att rösten var borta! Eftersom halsen kändes lite svullen tog jag hostmedicin och panodil innan jag la mig för natten.

Vaknade halv sex i morse av att halsen gjorde fruktansvärt ont. Rösten hade heller inte återinfunnit sig under natten. Eftersom det var riktigt jobbigt att ligga och ens tänka på att somna om gick jag upp och tog panodil och resten i hostmedicinflaskan. (Det var bara 10 ml kvar). Satt sen i sängen och slösurfade eftersom halsen kändes bättre i sittande ställning.

Försökte lägga mig igen efter sju men konstaterade att halsen inte kändes ett dugg bättre. Jag fick hostattacker när jag la mig ner. och ett försök att lägga mig på sidan fick mig att konstatera att körtlarna på halsen var alldeles för ömma för att bli nertryckta i kudden under huvudets tyngd. Satt därför och halvsov tills vårdcentralen öppnade halv åtta.

Eftersom tidsbokningen inte hade några återbud idag blev jag kopplad till en sköterska som skulle bedöma mitt behov av akut-tid. Min läkare har en egen sköterska. Hon vet vem jag är på namnet och det krävs ganska lite för att jag ska få en tid av henne. Dessutom brukar jag kunna få en tid som passar, ifall det är så att jag jobbar och inte kan gå ifrån.

I morse fick jag prata med en sköterska som jag aldrig stött på förut. Med Kalle-Anka-röst kraxade jag fram mitt ärende. Att halsen gjorde så ont att jag hade svårt att svälja och att rösten ev skulle försvinna igen redan under vårt samtal. Hon rekommenderade varma drycker. Hon ansåg att jag haft besvären för kort tid för att en läkare skulle konsulteras. Hostmedicin fanns flera bra sorter på apoteket. Ifall jag misstänkte bakterier i halsen skulle jag koka vatten med ett par saltkorn i att gurgla halsen med. Panodil ansåg hon var ok om jag hade feber. Om besvären inte gått över till veckoslutet kunde jag ju söka läkare.

Jag ifrågasatte det där med läkare och veckoslut. Vårdcentralen har inte helgöppet! Dessutom är det bara en gång av tio som man lyckas komma fram på telefontiden. Chansen att det dessutom finns läkartider är minimal. (Hon hade ju inte nämnt att akut-tiderna var slut för idag och det brukar de annars vara väldigt snabba att meddela.)

Nu rekommenderade systern att dricka honungsvatten, förutsatt att jag inte var diabetiker. Nu är det ju så att besvärliga jag  INTE TYCKER OM  sött… det kommer upp fortare än det slank ner! Jag frågade henne hur jag skulle kunna jobba och hon upplyste mig om rätten att sjukskriva sig utan läkarintyg en vecka.

Om jag har kunskapsluckor eller behöver råd om medicinska problem så ringer jag sjukvårdsupplysningen eller tar det med min läkare i samband med ett läkarbesök. Ev bokar jag ett läkarbesök när de har tid. Jag ringer inte min vårdcentral för att fråga sjuksköterskan där om husmorstips!!! Gör alla andra det, eller? Och brukar man ringa med en röst som knappt håller för att få veta att varma drycker lindrar???

Jag har inte bott i en grotta i Alaska hela mitt liv. Jag är 33 år och har tillräckligt med egen livserfarenhet för att faktiskt veta det och jag kan räkna ut själv vart man ringer i olika ärenden. Och eftersom jag inte har några större fel i min skalle skulle jag aldrig komma på tanken att dividera honungsvatten och saltlösning när på telefon när jag inser att rösten knappt håller för att göra en sjukanmälan till jobbet.

På hemsidan upplyser kliniken om att man ska vända sig till sjukvårdsupplysningen med allmänna frågor och till kliniken i patientspecifika ärenden, ifall man är listad där. Personen i tidsbokningen, som jag talade med tidigare, hänvisade ju mig till sköterskan för att hon inte hade några tider att ge ut. Hon skickade ju vidare till denna sköterskan för att det är hon som håller i akut-tiderna.

Om hon i tidsbokningen tyckt att jag bara behövde lite tips hade hon väl hänvisat till sjukvårdsrådgivningen, eller? Det brukar de i alla fall göra när de vet att det inte finns akut-tider och/eller om man ringer för något mindre allvarligt eller mindre brådskande.

Hon, sköterskan med husmorskunskapen, tyckte i alla fall att jag kunde försöka jobba denna veckan, eller stanna hemma, och jag skulle säkert må mycket bättre efter att ha vilat i helgen. Men jag jobbar ju hela helgen!!! Måste alla alltid förutsätta att man jobbar åtta till fem, måndag till fredag??? Jag blir så trött på det…

Om jag sjukskriver mig idag och är sjukskriven helgen och fortfarande inte är bättre, så har jag bara måndag och tisdag på mig att lyckas få ett läkarintyg. Jag vet dessutom av erfarenhet att min läkare aldrig har akuttider på måndagar, men det nämnde jag inte att jag visste.

Sedan den förste oktober, ca 35 dagar sedan, ska alla i Västra Götaland lista sig hos en vårdcentral – göra ett aktivt val av primärvård. Jag har givetvis listat mig hos min läkare som jag gått hos i tio år. För varje listad patient får vårdcentralen en viss summa pengar av landstinget i regionen. I samband med listningen fördubblades antalet vårdcentraler i Göteborg. Massor av reklamutskick gjordes, man slogs om att få så många patienter listade som möjligt. Självklart, eftersom varje listad patient gav klirr i kassan vare sig de var friska eller sjuka.

Det positiva, enligt min mening, med detta är att detta även ökade tillgängligheten. För ett halvår sedan var akutmottagningarna på våra tre sjukhus överbelastade med små-åkommor som öroninflammationer och skärsår, eftersom vårdcentralerna inte hade lediga tider på minst två månader och det bara fanns en jourvårdcentral.

Från och med första oktober har, i princip alla, vårdcentraler kvällsöppet och de flesta har någon slags verksamhet för akutfall; öppen mottagning eller  löfte om akut-tider. De som inte själva har helgöppet har samarbete med någon annan mottagning som har det.

De flesta har även, i sina reklamutskick, lovat att det ska finnas tillräckligt med läkare. Ju fler patienter man får listade, ju fler läkare anställer man. Besök hos vårdcentralen man är listad hos kostar 100 kr upp till högkostnadsskyddet, men det är fritt fram att söka vård på alla andra vårdcentraler för 200 kr.

MEN, valet man gjort är inte ristat i sten!!! Man kan när som helst ändra sitt val av vårdcentral. Man behöver inte ens vänta ett år.

I och med att listningen började insåg man att det blev en snedfördelning. En del vårdcentraler skulle ev få stänga innan de ens hunnit öppna pga att för få listat sig där. Men man sa även att man skulle ge det lite tid. Ytterst få personer gjorde ett aktivt val av vårdcentral och blev därmed automatiskt listade i närheten av bostaden. Man förutsatte att en del skulle ändra sitt val i efterhand och att fördelningen av patienter på sikt skulle bli bättre.

Det har självklart skrivits en hel del i pressen kring detta. Tidigare, när det fanns för få ställen och tider att söka vård hette det att det berodde på läkarbrist. Nu verkar det ju finnas överskott på läkare över en natt. Dels kan man öka tillgängligheten tidsmässigt, dels finns det jus å mycket mottagningar att det inte finns patienter nog för att de ska gå runt?!?

Om jag ska försöka hålla tråden så får jag återgå till mitt samtal med sjuksystern som höll i akut-tiderna hos min läkare i morse. Genom att inte ge mig en tid, när jag anser att jag är berättigad till det, bibehålls ju inte min positiva syn på den mottagningen till fullo. Nu har jag i och för sig gått där i tio år och därmed krävs mer än så för att rubba mitt förtroende. Hade jag varit ny patient från och med listningen i oktober hade jag däremot begrundat mitt val.

I min journal kan ju sköterskan se att jag inte ringer om akut-tider särskilt ofta och att läkaren verkligen bekräftat att jag varit sjuk, eller på annat sätt haft behov av att träffa läkare, de få gånger jag fått akut-tider. Tycker sköterskan att de har för många listade patienter?

Jag kan faktiskt inte hålla med. För ett år sedan kunde man få vänta en till två månader på en ”vanlig” läkartid, om man gick via tidsbokningen.  Då tyckte jag de var lite överbelastade. Det är en privat vårdcentral och jag har väl ibland tänkt att de verkat har tagit in fler patienter än vad jag tycker är rimligt för att man ska få vård inom överskådlig tid.  Visst, man kan inte veta i förväg hur ofta folk kommer vara sjuka, men med alltfler bokade besök borde man väl anställa mer personal för att tillfredsställa behovet? Det borde man väl ha råd med? Mottagningen får ju faktiskt betalt av landstinget per patientbesök via patientavgiften…

Sedan i somras har de på mottagningens tidsbokning bett om ursäkt för att man får vänta 15 -20 dagar. Att jag har lättare att få besökstider hos min läkare ser jag som ett stort plus och gör att jag vill ha kvar henne som min läkare. Med mina oregelbundna arbetstider är det extra viktigt.

Jag vet sällan helt säkert hur jag arbetar två månader i förväg. Detta har flera gånger resulterat i att jag fått boka om tider, vilket har medfört extra samtal för att läkaren varit tvungen att förnya recept på telefon. Den nya tiden jag fått har legat flera månader fram i tiden och ibland har det känts som en lång följetong innan jag ens kommit dit.

Eftersom jag har ett par mediciner som med jämna mellanrum behöver justeras lite, efter provtagning, har mina uteblivna besök resulterat i att medicindosen inte stämt och jag har till och med varit tvungen att be om en akut-tid pga det. Med dagens två-veckors väntetider behöver det inte upprepas.

Eftersom jag den sista tiden inte uteblivit från några planerade läkarbesök har jag heller inte behövt några akut-tider pga det. För att återigen göra ett försök att återgå till den röda tråden så undrar jag om sköterskan jag pratade med inte är rädd om sitt jobb? Om man inte upplever att man blir tagen på allvar finns väl risken att man listar sig någon annan stans.

Jag har två vänner som berättat om liknande telefonsamtal, dock på andra mottagningar. De har blivit så paffa att de inte kommit sig för med att opponera sig i telefon, de har tänkt att sköterskan i andra ändan är professionell och vet bäst. Efteråt har de ifrågasatt varför de inte ifrågasatte vare sig råden eller bemötandet. De har ändå skuldbelagt sig själv i första hand och därmed gett den aktuella mottagningen ytterligare en chans. När samma bemötande upprepat sig  har de dock protesterat mot behandlingen.

I det ena fallet bytte hela den aktuella familjen vårdcentral och vägrar uppsöka den ursprungliga mottagningen ens för mindre eller akuta åkommor. De väntar hellre ett par veckor på en tid någon annan stans eller spenderar en hel dag i kö på akuten. De berättar för alla i grannskapet hur de anser sig ha blivit bemötta på den lokala vårdcentralen.

I det andra fallet gav vårdcentralen, via telefon, rådet att avvakta. Personen i fråga skjutsades av en närstående till akuten på sjukhuset direkt efter samtalet. Hon blev inlagd i flera dagar och sjukhuset sa att hon kommit in i sista sekunden.

När vårdcentralen senare blev informerad om händelsens omfattning , efter hennes hemkomst, (bara informerad, någon anmälan gjordes aldrig) bad de om ursäkt.

Personen i fråga får nu alltid träffa samma läkare (så var det inte innan) och de försöker alltid fixa akut-tider ifall hon ringer. Ibland har hon blivit tillfrågad ifall hon kan tänka sig att komma till vårdcentralen och sitta och vänta så läkaren snabbt kan ta henne mellan två patienter ifall något besök går snabbare än planerat eller någon patient är sen. Då kan de dessutom hålla ett öga på henne så hon inte blir sämre  medan hon väntar och hon slipper åka till akuten… Jag hade då inte gett den vårdinrättningen en tredje chans….

Åter till mitt telefonsamtal. Sjuksystern började nu fråga ut mig om mina symtom. Men inte på det sätt jag är van vid, typ; ”vilka andra symtom har du?”, ”har du feber?” etc. Hon frågade istället om jag har ont i kroppen, om jag känner mig matt eller trött, om jag har allmän sjukdomskänsla i kroppen, om det halsonda kommit plötsligt, om jag har ont i bröstet eller svårt att andas och om jag haft en snabbt stigande feber.

Jag antar att hon försökte ställa svininfluensadiagnos per telefon. Men min tidigare irritation gentemot (i mina ögon) okänsliga inkompetenta  sköterskor steg snabbt igen. Sådana har jag fått nog av senaste veckan! När jag förklarade att jag hade ont i halsen men framförallt inte hade någon röst, samt att jag saknade feber sa hon helt plötsligt att jag kunde få träffa min läkare efter elva. Får de som är ALLVARLIGT sjuka i influensa inte träffa läkare, eller?

Åkte till jobbet vid halv nio i alla fall. Det var bara personalmöte idag. Dessutom skulle jag gå tidigare eftersom jag hade en läkartid. Mina kollegor hade i alla fall väldigt roligt åt kalle-anka rösten och ingen verkade minsta bekymrad för att jag skulle smittas med någonting. Förutom att rösten inte höll kände jag mig riktigt pigg, hade dock svårt att äta av fikat eller att ens dricka kaffe. Började känna mig lite egoistisk som snott en akut-tid pga det här.

Kom tio minuter för tidigt till läkaren. Hon såg mig och skickade mig att ta prover i väntan på min tur. När jag efter provtagningarna satt och väntade i väntrummet konstaterade jag att panodilen höll på att gå ur kroppen. Huvudet kändes några nummer för litet och det kändes som om ögonen sjönk in i sina hålor bakom svullna ömmande bihålor. Efter bara ett par minuter var jag så svettig att jag fick torka mig i pannan – trots att jag småfrusit hela dagen. Kanske lite feber trots allt?

Läkaren konstaterade i alla fall att jag inte hade någon allvarlig halsinfektion och sänkan var ok. Jag hade dock röda stämband och ,som jag själv konstaterat, ömma bihålor och körtlar. Jag fick medicin för att undvika en allvarligare inflammation.

Jag har jobbiga bihålor. De ömmar långt före första snorloskan vid varje förkylning. Dock är jag inte förkyld särskilt ofta och det är ytterst sällan jag orkar ta mig i kragen och gå till läkaren och beklaga mig över bihålorna… så jag äter inte antibiotika ofta.

Den antibiotikan jag fick idag, en av få sorter som jag tål, skulle även häva en ev begynnande inflammation i halsen/på stämbanden sa min läkare.

Vidare ordinerades jag även en speciell nässpray för bihålorna och en stor flaska stark hostmedicin. Panodil skulle jag fortsätta ta. Läkaren rekommenderade även att jag skulle stanna hemma från jobbet i två-tre dagar. När jag berättade att jag är schemaledig ända till fredag eftermiddag log hon och sa att jag hade tur som skulle slippa sjukskriva mig den här gången.

Summa sumarum: jag som hoppats få ett par dagar föräldrafritt så jag hinner i kapp med mitt eget liv, men framförallt får vila upp mig utan krav och måsten, fick det. Till och med ordinerat av läkare. Dock undrar jag om jag kommer att orka få gjort så mycket här hemma som jag hade tänkt och hoppats.

När jag kom hem för några timmar sedan tog jag mina mediciner och kröp ner i sängen med datorn. Här kommer jag tillbringa resten av dagen idag. Surfa en stund, sova en stund. Ev påbörja en bok… Någon tvättid har jag inte orkat titta efter. Jag hoppas att närmare ett dygn i sängen ska göra susen, så kanske jag kan göra ett snabbt, men ordentligt, ryck imorgon. Blir jag riktigt utvilad kanske jag även kan hinna lite innan jobbet på fredag.

En sak är i alla fall säker. Jag ska ha tid att ta igen lite skrivande här!

Till alla killar vill jag bara säga: Jag VET hur det är att ha en riktig förkylning. F-N vad ynklig man känner sig. Med barnafödande vet man iaf att smärtan är över när barnet kommit. Dessutom är det befogat med all tänkbar smärtlindring. Mot förkylning finns ingen bot. Det är bara att uthärda. Man vet dessutom inte hur länge den kommer sitta i. Symtomlindring finns visserligen, men den hjälper ju bara kortare stunder.

Ska man föda barn vet man det dessutom i förväg, och i de flesta fall är situationen självförvållad. En förkylning vet man aldrig när den bryter ut eller vilka symtom man får och som behöver lindras. Det är inte säkert att man får hjälp av expertis. Är man dessutom singel måste man dessutom samtidigt sköta all service själv! Föder barn gör man inte i ensamhet – vare sig man är singel eller ej!

Jag har många gånger undrat hur det kommer sig att en så gammal och simpel sak som förkylning inte kan förebyggas genom vaccination. Det borde ju utrotas! Det kan väl inte föra något gott med sig?!? HIV är de på gång att kunna vaccinera och AIDS har de effektiva mediciner mot, men inte förkylningar?

Å andra sidan är frågan hur mycket läkemedelsindustrin tjänar på förkylningar. Om alla människor fick en vaccination i småbarnsåren så handlar det om en engångskostnad per människa. Ev någon påfyllnadsvaccination vart tionde år som vissa andra vaccinationer kräver.

Läkemedelsindustrin skulle nog kunna ta rejält betalt för en förkylningsvaccination. Även om förkylningar egentligen inte är helt outhärdliga och eftersom de inte är dödliga så är ju vaccinationer inte nödvändiga. Men jag tror att de flesta hade valt att ta det ändå, om möjligheten fanns. Även om man fick betala själv.

Jämförelsevis undrar jag hur mycket de tjänar på alla symtomlindrare man använder när man är förkyld. När jag växte upp fanns näsdroppar på flaska eller näsdroppar i engångspipetter. Idag finns en uppsjö av olika märken med sprayer,droppar och mediciner. Ett antal olika värktabletter eller inflammationsdämpare med olika specifika egenskaper.

Förr fanns ett par sorters ”vanlig” hostmedicin; receptfri och den läkaren skrev ut om man var riktigt sjuk. Nu är till och med hostmedicinerna specialiserade; en lindrar ömma halsar, en är slemlösande, en är hostdämpande osv.

Idag finns även massor av andra symtomlindrare; speciella drycker,  sugtabletter, värme-/ kylbehandlingar, massor av mediciner; piller och vätskor för specifika symtom. Dessutom finns allting med ett flertal olika smaktillsatser och av flera konkurrerande likvärdiga tillverkare.

Det positiva, tycker jag, är att det kommer mer och mer ”naturliga” produkter. Nässpray med bara saltlösning, produkter utan konserveringsmedel, tabletter med naturliga smaktillsatser istället för kemiska.

Det är ju säkert bättre med en medicin för en specifik åkomma än en som fixar alla på en gång. De mer specifika är säkert inte lika starka och risken att bakterierna blir resistenta borde minska. Samtidigt måste detta med förkylningar egentligen vara med lönsamt för läkemedelsindustrin än dyra AIDS-mediciner eller cancer-behandlingar, eller?

Förr kunde man i sitt husapotek ha näsdroppar, någon hostmedicin samt alvedon, så var man rustad. Idag måste man först bli sjuk för att veta vilken utrustning man ska skaffa hem.

När förkylningen väl är över kan man lika gärna kassera resterna. Vissa saker har kort hållbarhet, andra håller bara kort efter de är öppnade. Återigen andra åldras på olika sätt; sugtabletter t ex torkar.  Och även om de håller; vad är det som säger att nästa förkylning har samma symtom och behöver samma mediciner?

Oavsett hållbarhet är man med största sannolikhet tvungen att införskaffa nya saker från apoteket i alla fall.

Hur många smittar man på väg till apoteket och på apoteket? Hur mycket tjänar inte tillverkarna på detta; hur många ytterligare kunder skaffar varje kund?

Och slutligen tillbaka till ursprungsfrågan: skulle det ens vara lönsamt för läkemedelsforskare och läkemedelstillverkare att ta fram ett vaccin mot förkylning? Om svaret är nej så är jag rätt säker på att det redan finns…!!! Det är väl bara så att man låter bli att tillverka det och lansera det av egoistiska ekonomiska skäl.

En summering av sista veckans sjukhuskontakter ser ut som följer:

Mamma komm hem idag o sjukhuset hade lovat att allt skulle vara fixat (efter en veckas o flera timmars telefonsamtal från mig). Men men…… man kan ju inte begära så mkt av den allmänna sjukvården….

En vårdplanering gjordes för 2 veckor sedan. En sådan ska göras i såpass tid att div vårdinstanser; hemsjukvård, hemtjänst mfl har fem dagar på sig att sätta igång insatserna. Torsdag förra veckan skulle mor skickats hem, tills hennes hemska dotter (läs mig) undrade om alla insatser var på G.

Fredag samma visa. Hemresa utlovades. Mor satt påklädd och väntade tills odågan till dotter undrade en så simpel sak som hur de tänkt hon skulle ta sig hem… Efter många om och men bad man från sjukhusets sida om ursäkt för strulet och för att de inte kunde låta henne komma hem till helgen – nu skulle det inte bli förrän måndag (läs idag). Jag försökte förklara att jag inte vill höra ursäkten om ytterligare en helg på sjukhus – den vill nog mamma höra. Likaså en ursäkt för velandet. Jag för min del bryr mig inte hur länge det dröjer – bara det fungerar klockrent när hon kommer hem.

I morse – veckans enda sovmorgon – började telefonen ringa någon gång efter åtta. Sedan pratade jag i telefon non-stop tills jag började jobba kl 15. Allt skulle ju vara fixat till måndag?!? Eller?!?

- Mat? Finns inte det i hemmet efter 8 veckors sjukhusvistelse??? Ojdå… Ja men finns det inga anhöriga som på en timmes varsel kan handla då? Nähe? Ja, men då får mor isf stanna en vecka till på sjukhuset om de anhöriga inte kan ställa upp en endaste gång.

Förutsätter man från sjukhusets sida att alla anhöriga är arbetslösa eller friska sjukskrivna eller? Att tre av tre syskon är förvärvsarbetande varav två på schema är uppenbarligen otänkbart. Att dessutom ha jobb där man inte kan ta ledigt med en timmes varsel var visst något de inte trodde på heller. Jag undrade lite syrligt om det var därför vården på SU var så oorganiserad för att de anställda stack hem så snart en anhörig viftade lite med ett finger…om det var därför det var så många inblandade i denna soppa. Jag fick faktiskt inte ens en fnysning till svar.

Jag fortsatte med att meddela att jag aldrig skulle lämna mina skyddslingar i sticket eftersom jag jobbar med människor eftersom jag bryr mig om dem. Jag frågade sedan om det var ok att jag kom upp på avdelningen och inkasserade inköpslista på förmiddagen (när de går rond) med en autistisk tonåring i släptåg. (Det är faktiskt mitt jobb – som jag inte kan gå ifrån). Nu skyllde sköterskan på förra veckans personal som visst skulle ha ordnat detta?!?

- Medicin? Ja sjukhuset skickar med tills onsdag. Sedan ska ju du hämta apodos på apoteket. Att jag inte visste det? När men nu informerade hon ju.

Om jag inte kunde? Det skiter väl sjukhuset i när hon väl är utskriven. Jag kontrade med att utan medicin lär hon ju vara tillbaka på sjukhuset innan veckan är slut. Sjuksköterskan tyckte att mamma själv kunde hämta sin medicin om nu barnen var så totalt känslokalla. Återigen förklarade jag att jag har ett jobb att sköta, detsamma gäller mina syskon. Återigen talade sköterskan om att det inte var hennes problem när mamma väl blivit utskriven…

- Hemtransport? Men de anhöriga ska ju hämta? JOBBAR de anhöriga?!? Vad är det du säger?!? Ja hur ska man lösa det då? På sjukhuset finns ju inte plats att ha kvar henne en minut efter 14. Förresten bestämdes ju i fredags att utskrivning skulle ske idag!

Framförhållning? Jadå i fredags em bestämdes utskrivning IDAG PÅ EM NÄR DET PASSAR OCH FUNGERAR – jag mitt dumma nöt trodde det var när anhöriga kunde möta upp… NU VET JAG = när hemtjänsten/hemsjukvården har tid till planeringsmöte i hemmet. Sen förutsätts att anhöriga INTE JOBBAR PÅ HELA DAGEN utan är beredda att rycka ut…

Till slut frågade jag om intyg för vård av anhörig så jag kan ta ledigt från jobbet och ordna allt som nu skulle fungerat om man skulle tro på sjukhuset…. Men se det kan man inte få bara så… Det krävs nån veckas framförhållning ser du…

När jag började mumla om anmälan o expressens löpsedel blev det dock lite fart. Hon skulle ringa lite saker och sedan återkomma.

När allt kom till kritan kunde de skicka hem mamma med sjuktransport kl 14. Hemtjänsten rycker ut på onsdag och hämtar apodosen på apoteket. Mat kunde hemtjänsten fixa i och med att de ändå gjorde hembesök.

Dubbelkollade snabbt allt (ganska enkelt eftersom jag till skillnad från sjuksystrarna vet vart jag ska ringa). Nu borde allt utom matinköp fungera…. Jag ringde och frågade sjuksystern som ringt tidigare vem som lovat att handla och hon sa att hemtjänsten gör det. Jag förklarade att den tjänsten ligger på entreprenad och att hemtjänsten absolut inte tänker handla (var iaf beskedet jag fick). Då svarade hon ”det kan väl inte jag veta, tycker du det ingår i mitt jobb eller?”

Svar: ja. Eller rättare sagt lovar man inte saker utan att ta reda på fakta först. Nu fick jag dagens dummaste fråga. Dittills iaf. Kunde inte pappa som bara gick hemma fixa mat och medicin och så nu när frun kom hem. Jag försökte förklara att han är ännu äldre och i samma skick och kondition och att min kunskap om hur hemtjäsnten fungerar i kommunen till största del beror på att vi varit tvungna att akut få hjälpinsatser för honom under de gångna månaderna när mamma varit borta.

Sjuksystern bad att få återkomma igen för nu ville hon dubbelkolla min version om handlingen. För att det skulle gå snabbare talade jag om för henne vart man ringer för att kolla sånt.

Efter ett par minuter ringde hon tillbaka. Nu fick jag en ny version igen. Min lillasyster hade varit på sjukhuset i fredags och hon hade minsann lovat att både handla på måndag och hämta medicin på onsdag. Synd för sjukhuset men tur för mig att jag inte gick på den lätte. Jag frågade om hon visste att jag var ENDA kontaktperson de skulle ringa. Borde hon ju sett eftersom hon hittat mitt telefonnummer i journalen.

Eftersom flera syskon hälsat på höll hon inte ordning på vem som var vem utan tyckte man kunde prata med vemhelst som visade sig på sjukhuset, sen råkade mitt vara det enda hon hittat i journalen. Hade hon bara haft min lillasysters nummer hade hon ringt henne istället.

Jag frågade om hon tyckte det var ok att lägga medicinansvar på en dotter som är utvecklingsstörd? Jo, det tyckte sjuksystern att man kunde. Kunde man utan sällskap komma till sjukhuset och hälsa på sin mamma kunde man väl visst ta på sig att hämta medicin.

Sjuksyrran ska vara väldigt glad att det här samtalet fördes på telefon. Jag har få gånger i mitt liv varit SÅ förbannad på någon. Och jag är ändå arg både ofta och mycket… kan inte hjälpa att jag har temperament;). Men den här damen tog priset!

Efter lite övertalning så blev det så att syrran fick handla idag o from onsdag får de hjälp med veckohandling via entreprenad. Det har jag fixat – det ska sjukhuset inte ha någon credit för.Detta vet dock inte sjuksystern…

Till råga på allt var ju jag tvungen att fråga ifall hon tyckte det var rätt att det krävdes tiotals timmar av anhöriga i telefon för att allt ska klaffa vid en utskrivning. Spydigt svarade sjuksystern att hon ju inte kan rå för att jag dubbelkollar allt hon säger. Dessutom hade jag ingen aning om hur många timmar hon ägnat i telefonsamtal pga min mamma.

Återigen, men inte särskilt lugnt, försökte jag förklara att om avdelningen i torsdags visat att de kunde sitt jobb så hade jag inte dubbelkollat någonting. Om jag som anhörig inte ifrågasatt något hade mamma däremot kommit hem förra veckan utan vare sig mat eller medicin.

Att avdelningen fått ringa samtal talade jag om att jag tyckte, och tycker jag fortfarande, ingår i deras arbete. I annat fall kan de väl lägga över det på den som är ansvarig? Jag är då inte ansvarig för samordningen iaf… *(Att just denna sjuksyster inte ägnat så lång telefontid orkade jag inte ens tjafsa om. Det kan ju inte varit mycket eftersom hon vid ett flertal tillfällen påpekat att hon ”egentligen inte visste någonting för hon fick ärendet på bordet nu på måndag morgon och hon hade inte varit inblandad förra veckan”.)

Att jag suttit i telefon över 10 timmar som anhörig tycker jag är helt absurt. Jag önskar verkligen att det fanns någon slags samordnare jag kunnat lägga över det på. Någon som man visste gjorde sitt bästa och mer därtill. Någon som inte gav sig förrän allt ordnat sig. Att jag dessutom varit tvungen att ringa ca hälften av samtalen på arbetstid är under all kritik. Min chef vet om det och har, som tur är, överseende med det.

Men det är inte ok för mina egna brukare. Deras platser betalas av skattepengar. För att de ska ha närvarande personal. För att de behöver det.

Samma skattepengar går till vård och omvårdnad. För att äldre ska kunna vara trygga såväl på sjukhus som med hjälp i hemmet och att kommunikationen mellan vårdinrättningarna ska fungera vid förflyttningar. Eller?

Sjuksystern påpekade flera gånger till under samtalat att hon minsann ringt minst lika många samtal som jag. Det tror jag på. Inte hon, men någon sjuksyster iaf. Eftersom de inte visste vart de skulle ringa har de säkert ringt mycket mer än mig innan de kom rätt. Men jag tycker fortfarande att det INTE ÄR MITT JOBB SOM ANHÖRIG!!!

Jag fick höra att jag skulle sluta lägga mig i deras jobb… Vad händer med gamla som inte har FÖR JÄVLIGA barn som lägger sig i?? Eller de som inte har barn alls????